En kantstött idyll
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-09
Glass i solskenet och sommardukar på nyoljade trädgårdsmöbler.
Dagen före Englas begravning solar sig Stjärnsund i vårens varmaste dag.
Men idyllen är kantstött och omplåstrad.
Lanthandeln är navet i Stjärnsund. Här sitter anslagstavlan med årets och förra årets affischer. Här köper man glass, hamburgare och pelargoner. Den här fredagen i maj går i makligt tempo. Ljuden från skolgården blandas med en avlägsen gräsklippare och en hund som då och då ger skall.
– Jo du, i dag är det varmt och skönt. Då är Stjärnsund verkligen vackert, säger Olle Andersson.
”Inte samma som förut”
Korgen i hans rollator är fylld med blommor som ska planteras på altanen.
Han och hans fru Ingrid har haft sitt sommarställe här sedan 1970 och alltid förknippat Stjärnsund med lugn, ro och sinnesfrid.
Den här våren blev inte som de andra.
– Jag tror inte att det kommer att bli samma Stjärnsund som förut, säger Ingrid.
”Ingen är trygg längre”
I morgon begravs 10-åriga Engla. Det tragiska mordet har engagerat ett helt land och det gamla bruket är för alltid förknippat med händelsen.
– En dag som den här måste man passa på att njuta, men visst tänker vi mycket på det som hänt. Det känns som ingen är trygg längre, inte ens ett litet barn, säger Olle.
Han suckar och tillägger:
– Det värsta är att det här aldrig hade behövt hända.
Mer än en månad har gått sedan Engla mördades. Sorgen lever kvar i Sverige och i Stjärnsund. Den är långt ifrån färdigbearbetad.
Stärkt samhörighet
Samtidigt spirar en känsla av hopp i det lilla samhället. Flera personer som aftonbladet.se talar med berättar att samhörigheten stärks i tragedin.
– Jag har pratat med människor som jag nog aldrig skulle ha haft kontakt med annars, säger Ulla Kleberg.
Hon håller på och förbereder morgondagens begravningskaffe. Över 2000 brev har strömmat in till Aftonbladet, med dikter, teckningar och tankar.
– Det är verkligen otroligt att så många människor har engagerat sig. Emellanåt har det känts som att hela Sverige har burit först sökandet och nu även sorgen, säger Ulla Kleberg.