”Helt plötsligt var jag ett offer”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag vet hur det känns att ha ångest över att gå till skolan. Jag har varit i samma situation som barnen det skrivits om i Aftonbladet och Punkt SE de senaste veckorna. Jag har också varit mobbad.
Det hela började då jag fick hoppa över en klass i lågstadiet. Ideligen fick jag höra att jag var ett år yngre än alla andra. Men det mesta fungerade ändå ganska smärtfritt ända tills en dag i sexan. Jag fattade inte då varför eller vad det var som utlöste det hela men helt plötsligt var jag ett offer .
Så här i efterhand vet jag precis vad det handlade om. Jag var bra i idrott. Det var alltid jag som fick visa hur gympaövningarna skulle se ut och det spelade ingen roll om det var hoppa bock eller ta emot ett basketkast.
Jag hade koll på grejerna och jag var duktig.
Det stack väl i ögonen på grabbarna som dessutom var ett år äldre och som inte riktigt kunde finna sig i den situationen.
En dag hade vi haft maskinskrivning nere i högstadiets lokaler och när jag gick tillbaka till vårt klassrum skulle den andra gruppen gå dit.
Det blev lite knuffar och jag svarade för mig. Då sa grabbarna att jag minsann skulle få igen.
Vi skulle ha gymnastik på eftermiddagen och jag gick ensam bort till gymnastiksalen som låg tvärsöver skolgården. Det låg i luften och jag kände att det var dags.
Två killar ur klassen kommer emot mig och medan den ena knäar mig gång på gång i sidan av låren håller den andra fast mig. Innanför fönstren till omklädningsrummet står alla tjejerna och trycker näsan mot för att titta men ingen gör något.
Vad hade jag gjort? Absolut ingenting. Jag var bara Erica, en skolflicka på tolv år som var en bra kompis, snäll och omtänksam men som inte hade på sig fräcka märkeskläder eller luktade häst.
Jag var liksom helt vanlig på nåt sätt. Får man inte lov att vara det i skolan?
Men i mitt fall blev det ingen långvarig mobbning.
Den tog slut i samma veva som jag tillsammans med mina föräldrar åkte hem till en av pojkarna och i närvaro av båda killarna och deras föräldrar pratade ut om vad som hade hänt.
Det visade sig senare att den ena pojken gladeligen berättade hemma om hur duktig den där Erica i klassen var på att hoppa och springa.
Konstigt att en beundran kan te sig som välriktade och hårda knäningar i låren.
Jag vägrade att bli ett offer för någon annans dumhet.
Mobbning måste tas på allvar och brytas i tid.