’Nu ska vi dö tillsammans’

Peter Kadhammar

Peter Kadhammar återvänder till Himmelska fridens torg – 20 år efter massakern

PEKING. I morgon är det 20 år sedan han låg i skydd av en låg mur och såg stridsvagnarna rulla mot Himmelska Fridens torg. Nu promenerar Peter Kadhammar över samma torg bland glada turister. Ett annat Kina där man pratar om nuet och inte vill minnas någon massaker.

Var alla offren förgäves?

20 år efter massakern promenerar jag än en gång på Himmelska fridens torg, denna gång bland glada turister som poserar bredvid soldater med utryckslösa ansikten.

Majsolen steker granitplattorna. Här finns inget skydd mer än de smala skuggorna från lyktstolparna. Där ställer sig människor i rad för att pusta i hettan och den stillastående kön flyttar sig med skuggan likt visaren på en klocka.

Ingen plats att sitta. Världens största torg är en otrivsam plats och ändå Pekings största turistmål. Själva storleken hänför, som så ofta i Kina.

Jag går över torget tillsammans med en 30-årig, välutbildad kvinna. Vi kryssar fram mellan turistgrupperna. Alla ska fotografera sig antingen med ingången till Kejsarstaden i bakgrunden (och det enorma porträttet av ordförande Mao) eller framför Monumentet över folkets hjältar. Förr brukade man säga Martyrernas monument. Dess obelisk är Kinas största minnesmärke, 37,94 meter högt upplyser en skylt, och jag antar att bilden av Mao är världens största porträtt.

Såg soldaterna

Var massakern för 20 år sedan världens största på obeväpnade demonstranter?

Det är mycket möjligt, men vi kommer aldrig att få veta hur många som mördades. Några hundra. Några tusen. De flesta dödades när militären som fortfarande kallas Folkets befrielsearmé sköt sig fram till torget.

De sista demonstranterna, några tusen ungdomar, samlades kring Monumentet över folkets hjältar. Tillsammans med fotografen Torbjörn Andersson stod jag på dess högsta avsats och såg soldaterna som marscherade fram och omringade Himmelska fridens torg. Vilket opassande namn. Studenterna sjöng Internationalen. Någon satte en hjälm på mitt huvud och sa:

– Nu ska vi dö tillsammans.

Året efter var monumentets stentrappor fortfarande trasiga efter stridsvagnarnas larvfötter. Men nu är allt fejat och fint. Guldfärgade kedjor spärrar av monumentet, vi får se men inte beträda.

Soldater vaktar monumentet. Soldater står på vakt ute bland turisterna. Poliser patrullerar. Övervakningskameror registrerar. Vid ingångarna till torget finns säkerhetskontroller med röntgenapparater och metalldetektorer.

Min vän har studerat i England. Hon tillhör samma skikt av intellektuella och studerande som den gången för 20 år sedan krävde demokrati (de menade anständig regering och större öppenhet) och ett slut på korruptionen.

Jag frågar vad hon tänker på om jag säger Himmelska fridens torg.

– Porträttet av ordförande Mao. Detta är platsen alla först besöker när de kommer till Peking.

Vi står framför monumentet. Hon översätter skylten innanför guldkedjan, ”Var vänlig och gå inte in”. Jag frågar om hon vet vad som hände här.

– Jag har hört att det var en konflikt mellan studenter och soldater, men jag är inte säker på vad den gällde. Det var en sammandrabbning. Soldaterna var tvungna att lyda order och hindra studenterna från att ta sig till torget, tror jag.

Årsdagar är meningslösa utom för dem som var med. Min vän vill tala om nuet.

– Vårt land går igenom en process till det bättre.

Jag ser mig om. Alla dessa besökare. Det var inte många som hade råd att göra något så extravagant som en turistresa för 20 år sedan.

Alla dessa bilar. All denna konsumtion.

Peking Hotel nordost om torget tillhörde armén eller om det var säkerhetspolisen. Under den blodiga natten klippte de telefonledningarna och gick från rum till rum i jakt på studenter som gömde sig.

I gryningen låg jag i skydd bakom den låga muren framför hotellet när stridsvagnar och lastbilar med soldater rullade in mot torget.

Storebror vakar över alla

Nu är byggnaden uppdelad i tre hotell restaurerade och inredda efter koncept, standardiserad lyx för en internationell publik.

Tre år efter massakern släppte den kinesiska regeringen loss marknadskrafterna. Sedan dess är regimens ideal inte kommunismen utan konsumismen.

Kina är ett bättre land i dag. De flesta har fått mer att äta, hyggligare bostäder, större frihet, rikare liv.

Kina kan stå modell för den fulländade diktaturen, vars invånare är tacksamma och lyckliga. George Orwells skräckskildring ”1984” har blivit verklighet. Sanningsministeriet portionerar ut vad befolkningen bör veta och Storebror vakar över alla. Mest vakar Storebror på Himmelska fridens torg.

Då offrade sig ungdomarna för 20 år sedan till ingen nytta?

Nej, även om turisterna har glömt dem kommer de döda alltid att förfölja Kinas kommunistiska parti.