Mamman vädjar: Snälla, gå inte i Prideparaden
Valet är lättare att göra för heterosexuella personer
”Snälla. Gå inte i paraden i år”, vädjar en gaykompis oroliga mamma.
Men att avstå är nog ett lättare val för heterosexuella.
Om hbtq-personer undvikit riskabla Prideparader hade vi inte haft någon alls.
Jag måste ändå fråga: vad är det heterosexuella har gjort som är så jävla bra att de förtjänar mänskliga rättigheter mer än hbtq-personer?
Förstås ingenting.
Ändå finns personerna, ända upp på svensk politiks absoluta toppnivå som ifrågasätter våra rättigheter, gång på gång.
Riksdagsledamoten Björn Söder, SD, jämförde häromdagen återigen hbtq-personer med pedofiler, hans partiledare Jimmie Åkesson kallar på allvar män i smink och kläder som traditionellt sett burits av kvinnor för en fara för barn. Det verkar vara lyckosamma fördomar att hamra in för en viss sorts väljare.
Jag vet inte om de verkligen tror på vad de säger eller om allt bara är loja lekar maktens män roar sig med bara för att de kan.
Hbtq-personers rättigheter ifrågasätts både i Sverige och på många håll världen över. Vi tycks dessutom importera homofoba idéer från till exempel USA. Och en stor del av tyngden i det så kallade kulturkriget mellan västvärlden och andra länder har lagts just i det ”galet frisinnade” i att ge hbtq-personer mänskliga rättigheter.
Inga av de rättigheter vi fått har kommit gratis.
Fram till mitten av 1800-talet hade Sverige dödsstraff för homosexualitet.
Vi var kriminella fram tills 1944, kallades sjuka fram till 1979. Fick inte gifta oss förrän 2009. Transpersoner tvångssteriliserades tills 2013.
Många modiga har fört kampen framåt. Att gå i en prideparad är aldrig hundra procent enkelt. Det är en aktion som kretsar kring värden som en högljudd och hotfull del av befolkningen ifrågasätter. Steget från att stå bland åskådarna till att inför många hundratusen personer kliva ut i paraden i eget kött och blod kan vara enormt.
Och hotbilden finns alltid, faran lurar alltid i skuggorna.
2003 attackerades Stockholms prideparad av ett 30-tal skinnskallar som misshandlade en deltagare blodig.
2016 skakades alla världens prideparader av terrordådet på gayklubben i Orlando där 49 dödades och 53 skadades.
Förra året skakades vi av skjutningen mot en gayklubb i Oslo där två dödades och 22 skadades. Oslo Pride ställdes därefter in.
I år undrar många, även vänner och kollegor till mig, om den senaste tidens koranbränningar slungat in Pride i kriget om rätten att få skända religiösa skrifter. Om man vågar delta.
En gaykompis mamma, full av pridekärlek men också av omtänksamhet och stor oro, vädjar rakt ut: ”Snälla, gå inte i paraden på lördag. Snälla, snälla!”
Visserligen har länder som provocerats av koranbränningarna eldat både svenska flaggan och regnbågsflaggan. Men är de ändå inte mer arga på Sverige som land än på paraden för mänskliga rättigheter?
Fan vet. Polisen och Säpo ser ”ingen förhöjd hotbild” även om de är medvetna om världsläget och är uppmärksamma på ”avvikande beteenden”
Som en vän säger: för många heterosexuella är valet enklare: det regnar, jag skippar prideparaden. Eller: det känns osäkert i år, jag stannar hemma.
För många är Pride ett jippo men för hbtq-personer är paraden en akt av självrespekt. Och ett krav på att bli respekterad av samhället på samma villkor som alla andra.
Därför är det svårt att låta rädslan få segra. Kanske finns det inte ens fog för den och då känner man sig dum som inte vågade.
Mycket står på spel, många vill ta våra rättigheter ifrån oss.
Och man vill väl inte att någon ska tro att vi inte brydde oss om det.
Du hittar mina tidigare Pridekrönikor här.