Höga murar ger freden en bräcklig känsla
BELFAST. Klockan är sex på kvällen och en av många höga grindar mellan de katolska bostadsområdena och de protestantiska stängs med kraftiga hänglås.
I en stad som efter nästan 20 år utan krig fortfarande låser in sin befolkning känns freden bräcklig.
Det räcker att titta på de lokala tv-nyheterna eller öppna dagstidningen Belfast Telegraph för att inse att det är precis vad den är.
En av mina kvällar i staden domineras nyhetssändningen av att en sofistikerad hemmagjord bomb exploderat under en katolsk polismans privatbil.
Reportern berättar att någon i familjen lyckligtvis fick syn på bomben innan någon satte sig i bilen.
Ingen polis på Nordirland vågar numera starta sin bil utan att först kika under fordonet.
När en bombrobot skickades till radhusområdet i staden Londonderry, drygt tio mil från Belfast, exploderade bomben under försöken att desarmera den. Som tur var utan att någon skadades.
Lokaltidningen räknar upp ett otal attacker där poliser blivit beskjutna efter att ha lurats in i bakhåll eller där vanliga medborgare blivit skjutna i benen som ett sätt att skipa intern rättvisa.
Polisen säger att hotnivån är så hög att risken för terrorattacker betraktas som mycket hög.
Den enda trösten är att det ”bara” är små utbrytargrupper från katolska IRA som står för våldet.
– Några hundra personer, förklarar en polischef för mig.
Skillnaden i dag jämfört med när konflikten, the Troubles, fortfarande pågick som värst är att stödet hos lokalbefolkningen är minimalt.
Samtidigt är det uppenbart att man inte behöver gräva djupt under ytan för att hitta öppna sår.
Genom delar av Belfast löper en drygt tre kilometer lång mur som skiljer det katolska Falls Road från det protestantiska Shankill Road, två livliga huvudgator som löper genom staden och som förr var ”ground zero” för konflikten. På många ställen är muren 8–10 meter hög.
Ett antal tvärgator löper mellan de katolska och protestantiska bostadsområdena. På dagtid är gatorna öppna men på kvällen stängs de kraftiga plåtdörrarna igen. Över dem löper rader av taggtråd.
Fredsavtalet skrevs på 1998, snart 20 år sedan. Ändå finns de här murarna inte bara kvar. Fler av dem har dessutom byggts på efter att fredsavtalet undertecknades.
Pratglade prästen Jack Lamb, vars presbytarianska kyrka ligger precis vid muren, tycker det är tragiskt.
– Jag tror inget skulle hända om man tog ner murarna, säger han.
Kanske är det för att han är inflyttad från Skottland. De flesta håller inte med.
Tina Murray står och röker i dörren till sitt radhus som ligger på den katolska sidan bara 20 meter från muren. Trots den kyliga kvällen är hon bara klädd i ett ärmlöst linne och bär tofflor på fötterna.
Muren med sin överdel av grön korrugerad plåt är det första hon stirrar in i varje morgon. Trots att Tinas hus är tre våningar högt är muren ännu högre. Därför förvånar hennes spontana reaktion.
– Jag skulle aldrig bo kvar här om de tog ner muren, säger hon. Jag litar inte på den andra sidan. Även om det är lugnt nu är det inte länge sedan de kastade både tegelstenar och golfbollar mot oss.
Tinas 25-åriga dotter kommer ut för att se vad som pågår. Familjen pratar egentligen aldrig om the Troubles men hon har ändå en klar åsikt om muren.
– Gud vet vad som kan hända om de tar bort den. De har pratat om det men jag tror väldigt få människor vill det. Inte heller på den andra sidan.
Att röra sig i den här delen av Belfast eller i de centrala delarna av Nordirlands andra stora stad Londonderry är att hela tiden bli påmind om den våldsamma konflikten.
Stora, färgglada väggmålningar avlöser varandra i gatubilden föreställande allt från maskförsedda män utrustade med automatvapen till idolporträtt på fallna hjältar.
Intrycket är att båda sidor försöker hålla liv i sina minnen från de våldsamma åren och hylla sina martyrer.
Men frågan är vad det betyder för framtiden. Går det verkligen att ha kvar dessa våldsamma motiv och höga murar och ändå nå försoning och bevara freden?