Domen gör mig snudd på livrädd
Publicerad 2016-05-16
Den stora frågan förblir obesvarad: Om det inte är statens och inte kommunens fel att Sofia Rapp Johansson kunde vanvårdas och fortsätta utnyttjas i flera fosterhem, vems är då ansvaret.
Ingens?
Idag kom hovrättsdomen i ett pilotfall: Sofia Rapp Johansson förlorade efter att med sin syster ha stämt staten för vanvård.
De anser att staten hade ansvar för att de for illa, först hemma, sedan i flera fosterhem. Ingen skyddslag fungerade, ingen tillsyn satte stopp för de otaliga övergreppen.
På några få sidor tillbakavisar hovrätten den tanken. Tillsynen av socialtjänstens verksamhet har "... inte haft sådana brister att staten har åsidosatt sina förpliktelser enligt Europakonventionen." skriver hovrättens fyra ledamöter.
Och härmed ser vi ett söndervittrande av statens storstilade projekt att ge vanvårdade fosterbarn upprättelse.
Sedan det uppdagats att tusentals människor lidit medan de var fosterbarn inrättades en statlig ersättningsnämnd. Fosterbarnen gavs rätt att söka 250 000 kronor i ersättning - men bara om vanvården hade skett före 1981.
Någonstans skulle gränsen dras, och om övergreppen skett på 80-talet fanns en liten teoretisk möjlighet att åtala de som förgripit sig.
Men då talar vi verkligen om en ytterst avlägsen teoretisk möjlighet, för hur skulle en sådan polisutredning gå till, av de grova brotten Sofia Rapp Johansson utsattes för, för över 30 år sedan?
Om sin barndom har hon skrivit flera böcker, debuten "Silverfisken” från 2007 belönades med Katapultpriset. Föräldrarna missbrukade och var välkända i socialtjänsten och hela Enköping. Hon minns den första våldtäkten, hon var tre år.
Samhället omhändertog henne, i stället fortsatte övergreppen, kunde fortsätta utan upptäckt. Men det är alltså inte statens ansvar. Är ingens?
Sofia Rapp Johansson hade en fruktansvärd barndom, misstagen var inte olagliga och ingen upprättelse finns att få.
Det gör mig snudd på livrädd.