Det var sommaren då ingenting kunde gå fel
Uppdaterad 2019-06-20 | Publicerad 2002-05-30
Lars Nylin om den perfekta sommaren -94
Jag hade själv tjärat den spruckna ekan. Visste att den var halvt livsfarlig. Ändå gav dom sig ut. Hon med en flaska rött och en plastkasse värmeljus i nävarna. Utöver två murkna åror var han bara utrustad med en vanvettigt frustrerad blick.
Det var åtminstone så vi tydde den där vi satt inne i skärgårdsstugan och såg de nybekanta turturduvorna kajka runt runt runt vårt skär. Hur mycket hellre skulle han inte ha velat vara med oss andra. Vi som upplevde en midsommarafton vi säkert skulle tala om i resten av våra liv.
Det måste bara bli så efter att Martin Dahlin i den 82:a minuten nickat Kennet Anderssons knallhårda högerinlägg rakt upp i nätttaket hos ryssarnas målvakt Sjarin. Snapsarna och sillarna hurrade. Svenskarna i Pontiac Silverdome i Detroit höll på att lyfta av bjässehallens tak.
3–1, åttondelsfinalen så gott som klar, den ängsliga 2–2-inledningen mot Kamerun var glömd, hur än VM 1994 skulle gå i fortsättningen var den svenska äran räddad. Det generande fiaskot i Italien 90 var nu äntligen historia.
Ciao-Ciao Costa Rica, Ciao-Ciao! Det var redan en sanslöst speciell midsommar. Och så nu detta distinkta mål.
För det stod i det ögonblicket helt klart att Dahlins mål skulle bli en klassiker. Kanske skulle den rankas lite som Ralf Edströms volley mot Västtyskland 1974. Det gjorde därför ont att se killen där ute i båten. Tänk att han missade allt detta ljuvliga bara för att hon surnat till och ryat:
”Sitter du kvar här inne med töntarna är det slut, fotboll på midsommarafton, det är fan inte klokt”.
Efter matchen hade diset lättat och en smått tropisk värme glidit in över skärgården. Vi firade med att alla kastade sig i den ännu vårsvala Östersjöviken. Bara paret i båten fanns nu uppe på land.
Men det blev ingen klassiker. Tre veckor efter midsommaraftonen 1994 var Martin Dahlins mål i princip bortglömt. Mellan hade kommit inte bara svensk fotbollshistoria utan också en svensk social seans. En seans som kanske aldrig inträffat tidigare och som möjligen inte kommer att inträffa igen.
Såna som Bengt af Klinteberg är bättre skickade att analysera svenskt folkliv i perspektivet av ett framgångsrikt landslag, så det slipper ni här. Men det finns de som påstår att vi svenskar just då behövde en gnutta eufori i en allmänt dyster tid. Det kan ha varit en bakgrund, det känns i alla fall bra att skriva det. En gnutta sol i glipan mellan social nedrusting, Mattias Flink och en osäker framtid. Samma dag gick vi med i EU. Bara en sån sak.
Helt sant är att vi hade ett fotbollslandslag som lyckades lägga alla pusselbitar rätt vid exakt rätt tillfälle, det var trots allt det viktigaste skälet till extasen.
Dahlins fantastiska nick mot ryssarna kom till slut knappt att ens hamna på topp-10 över de starkaste minnena från och omkring VM 1994.
Talar vi om själva fotbollen hamnar straffarna i solen först på en sån hypotetisk lista. Vi vet hur det gick men älskar att påminnas:
Efter 2–2 vid full tid i en annars medioker match mot Rumänien var det dags för straffar. Brolins skott i taket efter snabb frispark från Mild. Kennet Anderssons enorma nicksprång högt över målvakten Prunea i förlängningens sista döende minuter. Nu var detta anekdoter. Matchen började om från noll kl 00.10 svensk tid natten mot den 11 juli 1994.
Mild missade sin första. Sedan bergsäkra Rumäner i tre omgångar. Innan Ravelli tog Petrescus försök i rond fyra. Varefter Ravelli i rond sex får en hand på Beldedicis bredsida någonstans nere vid sin vänstra stolpe.
För evigt skapades en svensk motsvarighet till ”Var var du när Kennedy mördades?”. Dessutom inkluderar den associationen inte bara fotbollsnördar.
Just i det här ögonblicket är fotbollslandslaget i symbios med folksjälen. Amen. Det är tveklöst det här momentet som gör att 50 000 svenskar åtta år senare röstar fram laget till ”Århundradets landslag”. SVT-sporten använde Bruce Springsteens ”Jungleland” som bakgrundsmusik i sin årssammanfattning. Rysligt rätt, men som titel hade Louis Primas ”Wonderland by Night” passat bättre.
Men där finns fler magiska sekvenser. Som Kennet Anderssons 1–0-skott från snäv vänstervinkel i en 25 meters båge över brassarnas Taffarel i tredje omgången. Det hisnande äventyret mot Rumänien. Och som bonus, turneringar brukar vara över när man förlorat i semi, därtill den ljuvliga bronsmatchen mot Bulgarien. Från den matchen är åtminstone två mål inristade i den svenska ”Goal of fame”: Brolins toksnabbt tagna frispark och det därpå följande 2–0-målet av Mild, liksom Henrik Larsson som fintar bulgariske backen Ivanov ut ur Rose Bowl innan han skickar in 3–0. Till slut 4–0 i halvtid. Sanslöst.
Men så hade vi också SEANSEN. Den som pågick här hemma.
De riktigt fotbollsintresserade hade kanske en naiv förhoppning om nåt liknande. EM på hemmaplan två år tidigare hade varit lovande. Men resten av befolkningen var innan turneringen ungefär lika sval som den alltid varit.
Fotboll hade aldrig tidigare varit sporten som dragit halva svenska befolkningen till tv-apparaterna. Fotboll hade definitivt aldrig lockat vanliga Svenssons att hoppa i fontäner sent om nätterna.
Nu inträffade båda dessa saker. Det började redan efter Rysslands-matchen på midsommaraftonen. Sedan växte fotbollsfebern, och behovet av kalla avrivningar, parallellt med att den meteorologiska hettan ökade. Några nätter under VM var hettan tropisk, det betyder över 30 grader. På dagen var plåttaken uppe i 70–80 grader visade mätningar. Vid den temperaturen flagnar färg från plåt och trä och återgår till sina kemiska grundformer. Under tiden gjorde Brolin och Andersson och Dahlin konstmål i USA. Inte så konstigt att något hände med oss svenskar.
I ett telegram till landslaget berättade en familj att pappan i familjen drabbats av en hjärtinfarkt under Sverige–Rumänien. När ambulansen anlände vägrade mannen tas ombord. Han ville se hur det gick först. Det gick till så i juli 1994.
I Norrköping badades statyn ”Spiral åtbörd” sönder efter bronsmatchen. I Västerås plaskade 2 000 i fontänen utanför Stadshuset. 20 000 jublade på Avenyn i Göteborg. Lika många rörde sig i området mellan Sergels Torg och Kungsträdgården i Stockholm. Detta trots piskande regn i sommarens första åskstorm.
När landslaget landade på Arlanda den 19 juli väntade tusen personer redan på landningsbanan nedanför SAS ”Ulf Viking”. Det var ändå bara en viskning mot alla de – 100 000? 300 000? – som kantade gatorna när kortegen nått in till Stockholms City. Då Tommy Svensson och Thomas Ravelli i en Rolls Royce Cornish anlände till Rålambshovsparken för segercermoni hade minst 75 000 packat sig in där. Det betyder att man hade behövt minst tre Sergels Torg för att få in alla, det var där kalaset ursprungligen skulle avhållits.
Seansen fortsatte sedan genom landet. På Nya Ullevi väntade dagen därpå 35 000. I Växjö packade 5 000 in sig i Teaterparken för att ta emot Tommy Svensson. Denne fick samtidigt en gata uppkallad efter sig vid Värendsvallen, ”Tommy Svenssons gata” kort och gott.
Och det fanns fler som hade skäl att fira. Över hela extasen smattrade ständigt Glenmark-Eriksson-Strömstedts ”När vi gräver guld i USA”. Till slut hade trions album med draghjälp av VM-bronset sålt i mer än 400 000 exemplar. Visst, den där sommaren gjorde nåt med och för oss alla.
Det är lätt att tycks synd om killen i ekan. Ännu lättare är det att tycka synd om backen Janne Eriksson som skickades hem med skadat lår en dag innan premiären. Han fick se VM i sin stuga i Gnarp i Hälsingland och kom aldrig riktigt tillbaka till toppfotbollen.
Men i övrigt fortsatte seansen, och forsatte och fortsatte. Man kan nog påstå att det sug vi i dag har kring allsvenskan inleddes den där sommaren 1994.
Den omöjliga följdfrågan: Kan det hända igen?
Självklart kan det hända igen. Det hände i annan skala 1958, det hände i viss mån 1974. Ingen trodde det skulle ske 1994. Så varför inte.
Rent meritmässigt är dagens lag på plats-för-plats ganska jämförbart med 1994 års. Vi hade då en superstjärna i ett internationellt topplag. Tomas Brolin i Parma hade nyss vunnit Cupvinnarcupen och blivit trea i Serie A. I dag har vi Fredrik Ljungberg, King Freddie of Highbury. Även i övrigt är lagen ganska jämförbara. På några punkter är de identiska: Patrik Andersson, Henrik Larsson, Håkan Mild (förhoppningsvis).
Vissa delar av laget känns osäkrare, försvaret är till exempel inte lika samspelt. Andra ser på förhand säkrare ut än vad de gjorde då. Ravelli var i förväg djupt ifrågasatt, något som inte minskade efter premiären mot Kamerun (där Patrik Andersson dessutom gjorde två tavlor). Inte heller anfallet var gjutet: Kennet Andersson hade inte platsat i franska Lille och varit hemma i IFK Norrköping och samlat mod. Martin Dahlin blev först i slutet av säsongen 1993–94 ordinarie i Mönchengladbach. Henke Larsson platsade inte ens i Feyenoord, ansågs för klen. Vi ska bara inte tala om vad vi svenskar tyckte om Håkan Mild och Klas Ingesson. Innan turneringen. Jonas Thern hade problem i Napoli som liknar Anders Svenssons formkurva i Southampton. Stefan Scwarz var stabil men dominerade inte Benficas spel. Så kan man fortsätta och bara komma fram till att det ändå är helt nya matcher när domaren blåser till spel.
Vägen till VM 94 var ungefär lika knackig som nu. Visst, Sverige hade klart tuffare motstånd den gången. Men vi hade också rejäla doser tur mot Finland (både hemma och borta), mot Israel (borta) och när Dahlin kvitterade i 88:e minuten mot Frankrike. Det skadade inte heller att Frankrike förlorade hemma mot såväl Bulgarien (!) som Israel (!!).
Däremot kan man lugnt säga att genrepet under EM 92 var aningen starkare än den zombie-kramp som Söderberg-Lagerbäcks mannan klev in i under EM i Belgien och Holland för två år sedan.
Så har vi faktumet att varken skur eller ur lär stå på Sveriges sida den här gången. Tropisk hetta på nätterna inträffar bara nån gång per århundrade. Vi och Lage Larsson ska ha flyt om det inträffar just i början av juni 2002.
Och vad har vi för nytta av tropiska nätter när matcherna börjar vid åtta om morgnarna? En match, Sverige–Nigeria den 7 juni, kolliderar rent av med landets alla skolavslutningar. Det lär inte förtäras många sillar och nubbar till den matchen. Det inleds knappast några seanser just den fredagen.
Men vad vet man egentligen? 1994 kom vi från floppen vid VM 90; 1–2, 1–2, 1–2. Den här gången kommer vi snarast från EM-debaclet eftersom vi missade VM-festen i Frankrike. Status Quo råder.
Ingen kräver något av landslaget. De flesta är mest häpna över grupp-kamraterna från de inte helt obegåvade fotbollsnationerna Argentina, England och Nigeria. Andra ser VM 94 som ett gigantisk spöke som lagt sitt vita draperi över allting och orkar inte tänka längre än till: ”Det får bli som det blir, skål, tamejfan!”.
Vissa har rent av redan avskrivit det hela och verkar mest intresserade av att såga landslagsledningen. Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck – som båda ingick i den svenska ledningen 1994.
Vi andra tror på mirakel. För visst kan det hända igen. Med eller utan brusande fontäner och plåt som tappar färgen.