De lussar för läraren – för 40:e året i rad
Uppdaterad 2018-12-07 | Publicerad 2016-12-12
För 40:e gången i rad bildar gamla klasskamrater återigen lussetåg för att hylla sin tidigare lågstadielärare.
– Vi älskade vår lågstadiefröken, så vi ville hålla kontakten med henne, säger stjärngossen Sverker, 49.
Den 13 december 1976 gick eleverna i klass 3B på Bäcklösaskolan i Uppsala på luciatåg för sin lärare Gunilla Wigren. Och de tyckte så mycket om sin lärare att de bestämde sig för att upprepa succén 1977.
Och 1978. Och 1979. Och sedan dess har det bara rullat på.
– I lågstadiet var det ju naturligt, men sen älskade vi vår lågstadiefröken så mycket så vi fortsatte i fyran för att hålla kontakten med henne, säger Sverker Domar, 49, som varit stjärngosse i tåget 39 gånger.
Han medger att det inte kändes superhäftigt att lussa för sin lågstadielärare under högstadie- och gymnasietiden. Men gänget fortsatte ändå. Något som den i dag 75-åriga läraren har uppskattat.
– På den tiden berättade vi kanske inte för kreti och pleti att vi gjorde det, haha.
Splittrades av Stenmark
Redan första året missade ungefär halva klassen att lussa. Skidåkaren Ingemar Stenmark skulle nämligen ut i backen för sitt andra åk samtidigt.
– Så där var det stora tappet, redan första året. Sedan dess har det inte varit många som fallit bort.
Mellan sju och elva personer från gamla 3B brukar samlas varje år för att lussa för Gunilla. Idag är många utspridda runtom i landet. Därför hålls lussetåget lite senare än vanligt, nämligen den 23 december.
På så vis går det att kombinera luciafirandet med att hälsa på familjen hemma i Uppsala för exempelvis Sverker Domar som bor i Göteborg.
– Det här är verkligen en stor höjdpunkt, och det viktigaste är att så många som möjligt är där.
Fixar varm choklad
Förutom att agera stjärngosse är det Sverker som har ansvar för att ta med sig lussekatter. Andra elever har ansvar för exempelvis musiken – och läraren Gunilla har sitt eget ansvarsområde.
– Första året bjöd hon på varm choklad med vispgrädde, så därför har det blivit som en tradition i sig. Vi blir som barn igen.
Han tror att deras lärare tycker lika mycket om lussetraditionen som hennes gamla elever gör.
– Hon känner att det är unikt, och fantastiskt kul. Hon uppskattar verkligen det här.
”Känner mig väldigt hedrad”
Gunilla berättar att hon inte kunde ana att det skulle bli en återkommande tradition när de överraskade henne år 1976.
– Det är så himla roligt och helt fantastiskt. Jag känner mig väldigt hedrad. Det är också ett sätt för dem att uppdatera om vad som har hänt under året, säger hon och fortsätter:
– Och nästan varje år så börjar brandlarmet för att de har levande ljus. Men de är långa och ståtliga och kan stänga den igen.
Hon säger att det skulle vara tråkigt om det skulle vara så att de inte kommer något år.
– De har lovat mig att komma tills jag sitter på ålderdomshemmet.