Vill få mer dagvård åt demente maken – nekas

Britt Peruzzi

Åsa Woxing, 76, har vårdat sin Alzheimersjuka man Ingvar hemma i åtta år.

Nu har även hon blivit sjuk och ansökt om mer dagvård åt maken.

Men kommunen säger nej.

– Det är så sniket och kränkande, säger hustrun.

Ingvar och Åsa Woxing har kämpat i flera år. Han med Alzheimers sjukdom, hon med dygnet runt-vård i hemmet, under ständig risk att själv bli utbränd.

Det sociala nätverket med vänner och barn är ett stöd, men vardagen är tung.

– Jag försöker få till dagarna så gott det går, men har ju inget bollplank längre. Vi lever i var sin bubbla bredvid varandra men den ena är beroende av den andra. Han är nära mig hela tiden, säger Åsa.

Sjukdomen kom smygande

Makens sjukdom kom smygande och steget till att söka hjälp i vården var långt. Ingvar som är en gammal marinofficer hade alltid fixat med både lantställe och båt, snickrat och arbetat med blommor, men plötsligt började saker bli fel.

– Han glömde och svarade märkligt. Det var diffusa saker som man i början mest retade sig på. Men efter ett tag började jag tänka i andra termer, säger Åsa som själv arbetat som sjuksköterska i 55 år och är väl insatt i alzheimer och andra kognitiva sjukdomar.

Efter två år sökte hon en minnesutredning för sin man och 2012 diagnosticerades Ingvar med alzheimer av Sabbatsbergs  minnesmottagning.

”För bra för hemvård”

2016 hade sjukdomen förvärrats så mycket att hon bedömde att han krävde dagvård, och hon själv lite andrum.

– Jag besökte dagvårdsverksamheten på Bo Bergmangården här på Östermalm och fick ett positivt intryck. Bland annat ser det inte ut som en sjukhusinrättning och de har hemlagad mat.
Men Östermalms stadsdelsförvaltning sa nej.

– Vi hade en biståndshandläggare här hemma som tyckte att Ingvar verkade för bra för dagvård. En bedömning gjord på 20 minuter. Själv har jag varit gift med Ingvar i 33 år. Jag kan tycka att det nästan borde vara ett krav att ha egen erfarenhet av demenssjukdomar för att få arbeta med bistånd.

Sökte hjälp hos Alzheimerföreningen

Paret sökte därefter hjälp hos patientorganisationen Alzheimerföreningen som bistod dem i förvaltningsrätten. Då gick deras ansökan igenom.

Ingvar beviljades dagvård två dagar i veckan och har sedan dess vistats där tisdagar och fredagar 9-14.30. Ibland tar han med sig sin fiol och spelar. Musikminnet finns kvar, till även de andra dagpatienternas glädje. Alternativet, stadsdelsförvaltningens avgiftsfria avlastning på max 16 timmar i månaden, hade inte räckt på långa vägar, menar Åsa Woxing som varit trygg med att Ingvar är på dagvården.

I vintras, när hennes egen hälsa hade försämrats, ansökte hon om att få dagvården utökad med ytterligare en dag.

– Vi har båda blivit äldre och jag har en jättedålig rygg som försämrats, trots att jag försöker hinna med att gå på gymnastik. Jag har kämpat på, men det går ju inte att få en ny rygg.

”Bristfällig kunskap om demenssjukdomar”

Östermalms svar blev nobben, igen.

"Behovet av dagverksamhet motsvarande en skälig levnadsnivå bedöms vara tillgodosedd med två dagar per vecka" skriver man i yttrandet.

– De tycker att Ingvar i stället kan få avlastning i hemmet, men det hjälper inte mig och skulle försämra för Ingvar som ju vant sig vid personalen på dagvården. 

Förra veckan möttes parterna åter i förvaltningsrätten, ett steg som Åsa tycker är illa nog i sig.

– Jag förstår inte hur stadsdelsförvaltningen kan ha så bristfällig kunskap om demenssjukdomar. Ingvar har sannolikt inte många år kvar i livet. Varför kan han inte få fem till ynka timmar till på dagvården innan det är dags för institutionsvård? Och vilken cirkus! Domare, nämndemän... vad kostar inte detta?

”Vad händer om jag blir sjuk?”

Hon reagerade särskilt för motpartens argument att det inte är brukligt med dagvård tre dagar i veckan.

– Det visar att de inte ser till varje patients specifika behov. Jag vill inte bli styrd av en stadsdelsförvaltning som indirekt trycker till mig.

I veckan flyttade paret Woxing till en evakueringslägenhet eftersom deras ordinarie ska totalrenoveras av fastighetsägaren. Det ligger fortfarande flyttkartonger överallt och Åsa vet inte hur hon ska lyckas få ordning på allt.

Med en Alzheimersjuk man är dygnen redan inrutade.

– Det värsta är när tankarna kommer om att jag själv kan bli sjuk. Vad händer då med Ingvar?

Aftonbladet var den 23 april i kontakt med chefen för Östermalms biståndsbedömning som ännu inte svarat.