Att hälsa så var hett och inne

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Minns du Beverly

Hills 90210? En präktig Spelling-ungdomsserie med tvillingarna Brenda och Brandon Walsh i spetsen. Bäst var kanske ändå vinjetten, med den tuffa 90-talsgitarrslingan. Grungeinspirerade stylister och koreografer hade verkligen jobbat fram den rätta coola känslan. För att verkligen understryka att dessa ungdomar inte bara var snygga, vältränade och smala utan även jäkligt nära varann och streetsmarta slutade hela vinjetten i ett klipp där re-diga Brandon och slyngeln Steve gjorde en sån där häftig hand-kombinations-hälsning.

På min skola förekom en liknande hälsning. Det var under perioden när den första Batmanfilmen var himla poppis och man gärna hade en väska eller en t-shirt med den svartgula loggan på. (Om man var kille, tjejer hade Aqua Limone.)

Så här gick

hälsningen till: De två personerna som skulle utföra den stod mitt emot varann. Man började med ett vanligt västerländskt handslag samtidigt som man sa: ”Whiteman”. Sen, utan att släppa varandras händer, vred man runt dom så att man hamnade i en mer ”yo!”-aktig hälsning. Då denna fattning infunnit sig sa man: ”Blackman”. Utifrån denna var det inte svårt att hitta den avslutande positionen. Den gick ut på att man krokade i varandras tummar och vinkade åt varsitt håll med resterande fingrar, som en fågel, och samtidigt sa det tredje och sista ordet: ”Batman”. Själva hälsningen gick på kanske 3–4 sekunder, man sa alltså orden raskt efter varann: ”Whiteman, blackman, batman!

Det var coolt! Kyligt! Det var sånt man gjorde, det var hett och inne, ingen tänkte att det hade kunnat tolkas diskriminerande eller dylikt.

För ett par veckor sen gick jag ut. Jag hade inte varit ute på ett tag och de hemmagjorda förfestdrinkarna hade verkligen gjort sitt. Jag kände mig så lycklig och härlig, snygg och fräck!

Inget var omöjligt och min sociala kompetens var på sin topp! (Trodde jag.) Av en totalt outgrundlig anledning kom jag just denna kväll att tänka på den gamla hälsningen från högstadiet.

Jag stod framme

i baren på Uppåt Framåt (mitt favvoställe i Gbg) när jag plötsligt fick syn på en gammal kollega till min bror. Jag har träffat honom flera gånger och det känns som vi liksom gillar varann. (Gillade?) Helt naturligt bara gled jag fram och i hälsningsögonblicket glimrade min hjärna till och av bara farten körde jag den gamla favoriten.

”Whiteman, blackman, batman!” Skrek jag. Men han ville liksom inte. Jag tyckte han var tråkig och gav mig inte trots att han sa ”Nej, jag vill inte, den är inte rolig!” Till slut hade han motvilligt lärt sig den ändå och jag gick tillbaks till mitt bord. Dagen efter kom jag på att det kanske inte var så konstigt att han varit så motsträvig, han är ju för fan en ”blackman!”.

Jag hatar mig själv.

Kitty Jutbring (.se)