Ingen känner igen sig i kritiken

Kristina Edblom

Aftonbladet har besökt internatskolan Lundsberg

Gemenskap och familjär stämning – eller pennalism, hot och våld.

Åsikterna om den prestigefyllda internatskolan går isär.

Men alla är överens om att Lundsberg inte är någon vanlig skola.

Elevrådsstyrelsen möter oss med ett leende ”god dag” på den grustäckta skolgården. De har fasta handslag och säker blick. Flickorna niger lätt, pojkarna bockar.

De är upprymda. Rektorn, eller verksamhetschefen som han också kallas, Staffan Hörnberg, har hållit ett inspirerande tal till sina elever. Under den turbulenta veckan där deras skola hamnat i mediernas strålkastarljus har rektor Hörnberg varit frånvarande. Nu vill han ta hand om sina elever.

– Jag är ju som en pappa för dem, säger han.

Skolinspektionens tillsynsrapport som kom i veckan innehöll svidande kritik av skolan, och tidigare i höst polisanmälde myndigheten skolan för några särskilt allvarliga händelser.

Enligt rapporten finns oskrivna regler som gör att äldre elever systematiskt kränker yngre elever. Eleverna fostras in i systemet och lär sig ”ta stryk”, de yngre används som slavar och kallas nedlåtande för ”tarmar”.

Men rektorn tillbakavisar kritiken som ”svepande” och bilden som ”allt för mörk”. Det gör även många av de elever som frustrerat sett på när skolans namn solkats ned.

Ledsna och frustrerade

– Det här är de bästa åren i mitt liv, därför blir jag ledsen när folk tror att det är dåligt här, säger Frédérique Sandberg, 17.

Hon får en tröstande klapp på kinden av rektorn.

Mötet med rektorn slutade med ett ja-rop, berättar elevrådsstyrelsens representanter. Nu ska skolan bli ännu bättre. De har varit ledsna och frustrerade, känt att deras bild av skolan inte fått komma fram. Men den negativa uppmärksamheten har gjort dem starkare än någonsin.

Hem var tredje helg

I sitt öppna brev till skolans försvar skriver elevrådet:

”Sammanhållningen som växer fram mellan elever och före detta elever, oavsett ålder och årskurs, vid motgång ger en trygghet och styrka som vi tillsammans har fått genom att alla har varit i samma situation, utan föräldrar. Vi alla är en familj.”

Med anledning av brevet får vi göra ett snabbt besök på skolan. Vägen till Lundsberg ringlar fram genom ett regnigt landskap, förbi hagar, skogsdungar och blanka sjöar. Den första tanken som slår oss är hur långt det är. De 2,5 milen till Kristinehamn kräver bil.

De som vill komma bort en stund får ansöka om tillstånd och kan ta taxi in till Kristinehamn. Det är inget problem, försäkrar eleverna. Var tredje helg åker de hem, torsdag till söndag. All annan tid tillbringar de tillsammans på internatet.

Det är också tjusningen med internatskolan Lundsberg, som grundades 1896 och som genom åren har uppfostrat barn med efternamn som Bernadotte, Wallenberg eller Wachtmeister. Påverkan utifrån är liten, schemat lämnar litet utrymme för utsvävningar och gruppen svetsas samman.

Egna traditioner

Gemenskap: ordet upprepas gång på gång. Barnen och ungdomarna på Lundsberg bor på något av internatets sex elevhem. Varje hem har sina traditioner och seder.

Här får de lära sig bordsskick och respekt för äldre. Den som inte sitter med rak rygg, eller som håller besticken fel blir tillrättavisad av en ”kamrat”. Likaså är det självklart att de äldre tar kaffe först.

– Hierarkier finns överallt, men det är ingen skillnad mot vad jag upplevt inom idrotten eller på sommarjobb. Jag går inte in och tar kockens skåp. Det finns inga systematiska kränkningar, säger elevrådets ordförande Alan Dogan, 17.

Högst poäng väljer först

Även om det används i varierande grad finns ett poängsystem som innebär att de med högst poäng får välja rum först, står först i kön, tar kaffe först. Ålder, tid på skolan och titel som troman eller vice troman påverkar poängen. De flesta som vi pratat med säger att det inte har så stor betydelse, det sitter i ryggraden och gör det lättare att undvika tjafs.

Precis som det sätter sig i ryggraden att resa sig när en vuxen kommer in i rummet, att säga ”ni” i stället för ”du” och bocka eller niga lätt mot läraren innan man lämnar klassrummet.

De oskrivna reglerna är svåra att bryta, eleverna värnar om dem. En del menar att det är ett sätt att hålla på traditionerna, utskilja sig från mängden och stärka gemenskapen. Många har föräldrar eller syskon som gått på skolan och som berättat historierna som går i arv, som när du-reformen genomfördes och Lundsberg vägrade följa efter.

– Det stärker sammanhållningen, säger en före detta elev.

Men mycket har hänt. De som är elever i dag vittnar alla om att den som beter sig illa riskerar varningar, suspendering eller att relegeras. Staffan Hörnberg berättar att han skickat hem sin egen dotter en gång, när hon inte skötte sig. Det ska vara lika för alla, ordning och reda. Och en anställd som inte ingrep när elever kränktes fick sparken.

”Strafftimme”

Rektorn berättar gärna om sina ledarskapsegenskaper.

– Jag är rak, men en varm och omtänksam person, säger han.

Därför är han kritisk till Skolinspektionens kritik mot att det finns en tolerans och acceptans mot kränkningar på skolan, att personalen blivit ”hemmablind”. På vissa punkter säger han att det finns rena sakfel i kritiken. Det tycker även många av eleverna.

– Jag har aldrig känt mig kränkt, säger Matilda Dieden Bengtsson, 17.

Men andra berättar om ”strafftimme” för den som inte sköter sig, eller straffuppgifter som att putsa skor eller springa ärenden.

– Ju äldre du blir, desto större frihet får du, säger en elev.

De som inte rättar in sig i leden, som inte vill vara en del av Lundsbergs gemenskap, brukar sluta, är de flesta överens om.

”Oskyldiga hyss”

Ingen elev som går på skolan i dag har hört av sig för att bekräfta bilden av pennalism och kamratfostran. Däremot har flera som slutat de senaste åren vittnat om mer eller mindre grova kränkningar.

Vad det betyder kan vi inte säga efter en kvart på Lundsberg.

Många har berättat om den starka sammanhållningen, de oskyldiga hyssen mellan elevhemmen och vänskapsband för livet.

– Det räcker att en elev känner sig kränkt eller behandlas illa för att vi ska ingripa, säger Carina Abréu på Skolinspektionen.