Jean-Claude Arnault i hovrätten: ”Jag är falskt anklagad”

Uppdaterad 2018-12-06 | Publicerad 2018-11-14

Tiden i häkte har varit påfrestande, berättade Jean-Claude Arnault under rättegången i Svea hovrätt.

– Jag mår fruktansvärt. Jag är falskt anklagad för någonting som jag inte har gjort. Det är absurt, säger han.

Kulturprofilen Jean-Claude Arnault talade under rättens genomgång av så kallad personalia, alltså hans livsomständigheter.

Han svarade på frågor från sin försvarare, advokat Björn Hurtig, och säger till rätten att han är djupt rotad i Sverige.

– Jag har bott här i femtio år och jag är mantalsskriven här. Jag har hela min bekantskapskrets i Sverige, säger han.

Just den delen var öppen för medier, i övrigt skedde förhandlingen bakom stängda dörrar.

Tidigare under dagen vittnade Arnaults hustru, poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson. Hennes vittnesmål syftar till att visa för hovrätten att Jean-Claude Arnaults personlighet inte stämmer överens med den hos en våldtäktsman, att han med advokat Björn Hurtigs ord är ”en vanlig kille”.

Hon sade inget till reportrarna som väntade utanför.

Inte heller kulturprofilen ville svara på frågor när han med händerna låsta vid ett bastant bälte leddes från häktestransporten upp till rättssalen, klädd i civila kläder, manchesterbyxor, loafers, skjorta och kashmirtröja.

Besegla ödet

Detta var den sista dagen för hovrättsförhandlingarna i våldtäktsmålet mot Jean-Claude Arnault. En man som ”inte är den typen av människa”, hävdar hans försvarsadvokat Björn Hurtig.

Alltså den typ som våldtar kvinnor.

Ändå åtalades Arnault för två våldtäkter begångna mot en och samma kvinna och efter en prövning i Stockholms tingsrätt dömdes han till två års fängelse för ett av brotten.

– Det är vår utgångspunkt att han är totalt oskyldig och därför har vi överklagat den här domen som vi tycker är totalt fel, sade Björn Hurtig i måndags när hovrättsförhandlingarna inleddes.

Längre straff

Tingsrättens dom överklagades inte bara av den dömde mannen utan också av åklagaren och den kvinnliga målsäganden.

Till grund för den fällande våldtäktsdomen ligger i första hand den utsatta kvinnans egen berättelse, som enligt tingsrätten är trovärdig. Kvinnans uppgifter stöds också av ett antal vittnen för vilka hon berättat om övergreppen.

I ett försök att övertyga hovrätten om Arnaults oskuld har hans advokat åberopat bevisning som i en svensk kontext måste beskrivas som okonventionell.

Som att kalla Katarina Frostenson, internationellt erkänd poet och ledamot av Svenska Akademien samt sedan 1989 gift med Arnault, att vittna om hans personlighet.

– Det är egentligen samma typ av bevisning som åklagaren kallar, det vill säga någon som uttalar sig om någon annan, sade Björn Hurtig under en paus i hovrätten.

Litet bevisvärde

Enligt lagen får den som är närstående en åtalad inte vittna under ed. Rättsexperten Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare, menar att uppgifter från så kallade karaktärsvittnen har litet, om något bevisvärde.

– Det vore väl märkligt om inte vi på något sätt försöker försvara honom med någon egen bevisning, sade Björn Hurtig i måndags.

För att så tvivel kring de uppgifter som den utsatta kvinnan har lämnat åberopar Björn Hurtig även bevisning i form av ett utdrag ur en roman, skriven av den utsatta kvinnan och publicerad flera år innan våldtäkterna.

I boken skildras sexuella handlingar, bland annat förekommer en scen där två av romanfigurerna är inbegripna i handlingar som påminner om vad kvinnan har berättat om en av de våldtäkter som hon utsattes för av Arnault.

– Vi recenserar inte böcker, utan vi försöker dra samband utifrån olika bevisfakta och det här är ett bevisfakta, kommenterade Hurtig utanför hovrätten.

Sven-Erik Alhem har själv bara erfarenhet av ett enda fall där skönlitteratur har åberopats som bevisning. Han understryker att han inte känner till detaljerna i kulturprofilens ärende men tycker inte att det finns några principiella invändningar mot den här typen av bevisning.

– Det ligger i den åtalades intresse att föra fram allt som kan ha betydelse och då är det naturligtvis viktigt att man inte underlåter att se på någonting som skulle kunna utgöra ett ifrågasättande av målsägandens berättelse, säger han.