Barnvagnslöpning gav VM-silver – på 100 km

Åsa Passanisi

Nattvak, amning och barnvagnslöpning.

Ultralöperskan Kajsa Berg springer snabbare än någonsin – och har just tagit VM-silver på 100 km.

Hennes recept? Att bli tvillingmamma.

– Att springa med barnvagn är jättebra.

I hallen hemma hos Kajsa Berg trängs löparskorna. Hon möter i dörren med ett jätteleende och ettårige Simon på armen.

Träningskläderna är fortfarande på efter förmiddagens pass och vi får veta att Simons tvillingbror – Hans – sover i löparvagnen på baksidan av huset.

– I början sprang jag med pojkarna i en vanlig vagn, det gillade de inte alls, men med löparvagnen går det hur bra som helst. Nu somnar de nästan på en gång.

Tränar hårdare på helger

Medan Kajsa sätter ned Simon i barnstolen för att ge honom lite mat, berättar hon att det brukar bli omkring två mils löpning per dag.

Förutom på helgerna.

Då kör hon hårdare och längre – utan vagn.

– Förra helgen sprang jag från Huddinge till Solna. Det tog några timmar.

Kajsa dukar fram mat till Simon, kastar en blick mot verandan där Hans fortfarande sussar gott i sin röda overall.

Längre och fortare än någon annan

Jag tänker att hon är en mamma, som andra – men ändå inte. Hon ammar, nattvakar, byter blöjor på två bebisar – och springer samtidigt längre och fortare än någon annan i Sverige.

För bara två månader sedan vann hon VM-silver i 100 kilometers löpning.

100 kilometer på 7 timmar och 20 minuter.

Hur är det ens möjligt?

– Jag har faktiskt aldrig sprungit så fort tidigare, det måste vara tack vare barnvagnslöpningen, säger hon och skrattar.

När Kajsa ska försöka analysera sin kapacitet säger hon;

– Jag är seg och uthållig. Jag springer inte så fort, men jag orkar länge och känner mig aldrig trött. Det gör att längre sträckor passar mig.

Medaljer – och två barn

Precis som många ultralöpare började Kajsa Berg sin karriär relativt sent. Hon var 25 fyllda när hon fick upp ögonen för sporten.

– Jag hade ju sprungit mycket innan förstås, men inte på det sättet jag gör nu. Tidigare höll jag mest på med simning, men kom jämt sist.

Ultralandslaget fångade upp Kajsa Berg 2011 efter att hon sprungit Swiss Alpine, ett 79 km långt lopp i Schweiz. Därefter fick hon springa ett kvallopp och blev 2012 uttagen till sitt första mästerskap.

Sedan dess har det blivit flera VM-, EM- och SM-medaljer.

Och två barn.

– När jag blev gravid tänkte jag att det kanske inte blir några fler tävlingar. Jag fick foglossning, hade ont i en fot och svårt att sitta.

Till slut blev hon inlagd på sjukhus, och pojkarna föddes sju veckor för tidigt med kejsarsnitt.

”Borde kanske väntat lite...”

– Då tänkte jag nog att det var ganska kört med löpningen men samtidigt ville jag prova, testa om det funkade.

helskärm

Och det gjorde hon – bara fyra veckor efter förlossningen åkte löparskorna på igen.

– Jag borde kanske ha väntat lite, men jag kände mig stark och tog det ganska lugnt, fortsätter hon samtidigt som hon öppnar altandörren för att hämta Hans som precis har vaknat.

En mamma. Två bebisar i knät. Ett tålamod och ett lugn utan dess like. Även när barnen krånglar, och vill upp och ner i knät, krypa i väg, göra något annat.

Varvar nattvak med löpning

Jag undrar hur mycket hon får sova om nätterna – och hon ler till svar:

– I natt sov jag bra, men för ett par veckor sedan var pojkarna sjuka, och då blev det bara ett par timmar varje natt.

Och ändå, dag ut och dag in, mil efter mil, i olika slingor runtom i Rönninge.

När insåg du vilken arbetshäst du faktiskt är?

– Jag sprang mycket med min pappa när jag var liten, och jag minns att jag aldrig blev trött. Jag har nog alltid haft svårt att ta ut mig. Min man Robert tycker att jag är långsam, han springer mycket snabbare än jag i ungefär två mil, sen börjar han tröttna, men jag bara fortsätter. Så har det alltid varit med mig.

Men får du aldrig någon dipp?

– Jo, när jag springer 100 kilometer, brukar dippen komma efter 75 kilometer ungefär. Sen är det mest plågsamt.

Vad tänker du på under alla timmar i spåren?

– Jag tänker inte så mycket. Förutom ibland, då kan någon melodisnutt gå på repeat i hjärnan. 

I maj tar föräldraledigheten slut och Kajsa går då tillbaka till sitt arbete som teknik- och naturvetenskapslärare för mellan- och högstadieelever. Hur det ska gå med träningen när hon börjar jobba igen vet hon inte. Kanske blir det tidiga mornar, med löpning före jobbet, eller inte.

Hon vet inte. Och funderar inte heller så mycket på sin framtida löpkarriär.

Springer för att det är roligt

– Vi får se, jag springer för att jag tycker att det är roligt. Jag springer inte för att tävla eller vinna.

Men ett till ultralopp blir det i alla fall. Världens största – Comrades Marathon – i Sydafrika, mellan Durban och Pietermaritzburg.

– Det går i maj och det vill jag springa, det vore kul, säger hon samtidigt som Simon krånglar sig upp i hennes knä igen.