Stjärnornas krig i EU:s jobbjakt

Wiktor Nummelin/TT

Publicerad 2019-06-22

EU söker en lysande stjärna – men får kanske nöja sig med någon som bara snurrar runt. Såvida inte en ny komet plötsligt kan skådas.

Här är gänget det glittrar om när EU letar folk till sina toppjobb i Bryssel.

Kung Sol – eller stjärnfallet?

Tyske Manfred Weber är Europahögerns samlade kandidat till posten som ny ordförande för EU-kommissionen. Han har lovat att bekämpa cancer och kampanjat under slagordet "The power of We" – men än så länge har det inte varit så mycket kraft i bayrarens argument. Många tvekar om hans bristfälliga erfarenhet av annat än arbete i EU-parlamentet och det faktum att Tyskland är "för stort" för att inneha de ledande posterna i EU. Men kan han få med sig parlamentets övriga partigrupper bakom "toppkandidatsprincipen" lär 46-åringen snart vara mannen hela EU cirklar omkring.

Blinkande satelliter

Nederländske Frans Timmermans och danska Margrethe Vestager är toppkandidater för EU:s socialdemokrater och liberaler. Båda är utåtriktade och professionella – men kanske ligger deras stjärnstatus dem i fatet, när vissa EU-ledare inte vill ha för starka namn på ordförandeposten i kommissionen? Timmermans starka patos på rättsstatssidan gillas i väst, men ogillas i öst. Vestagers tuffhet mot storföretag gillas av småländer, men inte av de stora. Båda riskerar samtidigt att dras med i fallet om Weber inte accepteras och alla toppkandidater städas bort.

Den blå jätten

EU:s chefsförhandlare Michel Barnier har bred erfarenhet av allt från OS-arrangemang till utrikesfrågor och kommissionsarbete. Brexitprocessen har gjort honom extra hyllad och han tillhör "rätt" partigrupp, konservativa EPP. Egentligen en utmärkt kandidat både som kommissionsordförande och som rådsordförande. Men möjligen är han redan i nedan – vid 68 års ålder.

Den röda jätten

Litauens avgående president Dalia Grybauskaite uppfyller också en massa krav: hon är kvinna, från öst och erfaren som både kommissionär och statschef. Hon skulle kunna vara given – om hon bara vore lite mer populär bland kollegorna. Flera kollegor i öst misstror henne samtidigt för hennes bakgrund i det gamla kommunistpartiet på Sovjettiden.

Småplaneterna

Benelux-länderna har otaliga gånger skakat fram allehanda toppchefer inom det gamla EG och det nuvarande EU – och har återigen en rad goda och tillgängliga kandidater till framför allt posten som rådsordförande. Belgiske liberalen Charles Michel kan mycket väl ta över efter Donald Tusk som rådschef – om bara ledarna också helst kan hitta en kvinnlig konservativ ordförande för kommissionen. Samma sak gäller för kollegorna Mark Rutte i Nederländerna och Xavier Bettel i Luxemburg. Irlands konservative Leo Varadkar är en annan variant, som dessutom kan kombineras med en liberal eller socialdemokratisk kvinna.

Kometer från öst

Kravet på geografisk och politisk balans bäddar för någon från de nyare medlemsländerna i det gamla Östeuropa att kliva fram. Donald Tusk gjorde det 2014 då han på några få veckor gick från okänd till utsedd. Kanske kan det upprepas av till exempel letten Krisjanis Karins, rumänerna Klaus Iohannis eller Dacian Ciolos, bulgariska Kristalina Georgieva eller någon av kroaterna Andrej Plenkovic eller Kolinda Grabar-Kitarovic?

Nordstjärnan

Statsminister Stefan Löfven skrattar bara åt frågan om han själv kan bli aktuell – och det är heller inte särskilt sannolikt. Rollen som Nordens stjärna i EU lär i stället hamna hos antingen danska Vestager eller någon av finländarna Olli Rehn eller Erkki Liikanen som ses som starka utmanare till posten som ny chef för Europeiska centralbanken, ECB.

Utanför radarn

Räkna med att fler namn, både nya och gamla, kommer att dyka upp den närmaste tiden. Kanske kan rådsordförande Tusk komma att fortsätta – men som kommissionsbas? Och tänk om Tysklands Angela Merkel skulle vilja ta steget till Bryssel?