Kronprinsessan Victoria: ”Det känns vemodigt”

Fick sällskap på sista landskapsvandringen av prinsessan Sofia

avKerstin Nilsson

NYHETER

FULUFJÄLLEN/ÄLVDALEN. När fiolerna stämmer upp och kransmasen Victor Sticko hänger kransen runt kronprinsessan Victorias hals har hon äntligen gått i mål.

Efter 30 mil och två år.

– Det känns lite vemodigt, säger kronprinsessan efter sin 25:e och sista landskapsvandring, i Fulufjällets nationalpark i Dalarna.

Nu har hon fått en inbjudan till Vasaloppet också.

Under två år har kronprinsessan Victoria vandrat i Sveriges alla 25 landskap.

Hon har gått, hon har paddlat, cyklat, ridit – och åkt skidor.

Över stock och sten, ängar, stränder, fjäll och myrar, genom hagar och över snötäckta vidder och nedför klippor.

I ur och skur, i sol och regn, hetta och kyla, blåst och minusgrader.

Men inget har stoppat henne från att fullfölja sitt projekt.

– Det har varit en fantastisk upplevelse jag har fått vara med om. Alla intryck från den här varierande naturen till alla möten med människor. Alla små buketter man har fått till samtal, det är så mångfacetterat, säger kronprinsessan Victoria, 41, till Aftonbladet, på väg nedför Fulufjället.

På alla vandringar har vem som helst som haft lust fått följa med – och många har hörsammat uppmaningen.

1 av 4 | Foto: BJÖRN LINDAHL
Kronprinsessan Victoria och prinsessan Sofia.

Svägerskan hängde med

På den allra sista vandringen, i Fulufjällets nationalpark i nordvästra Dalarna, alldeles vid gränsen till Norge, följde Aftonbladet med.

Och inte bara vi – den här gången fick kronprinsessan Victoria också oväntat sällskap av sin svägerska, prinsessan Sofia, som ju är uppvuxen i just Älvdalen och gärna ville följa med på vandring.

Lagom i tid till att tåget skulle gå från Stockholms central klockan 06.15 dök två glada och spralliga prinsessor upp på perrongen.

Att de kvällen innan båda två hade varit på Polarprisgalan på Grand Hôtel märkes inte för ett ögonblick.

Nu, bara timmar senare, var de tjusiga galaklänningarna utbytta mot väl ingådda vandrarkängor, jeans och sportjackor.

Som den enda i det kungliga följet kånkade kronprinsessan också hela vandringen på en mörkblå Kånken.

Vad hon hade i är det ingen som vet – men tung var den.

1 av 5 | Foto: Björn Lindahl
Vid målgång väntar årets kransmas, Victor Sticko, med krans och en dalahäst.

”Vill lyfta fram naturen”

Efter en lunch ute i det fria, vid sjön Gammelfjällsloken, där Idre Sameby bjöd på wokade grönsaker och souvas, torkat och saltat renkött, kremlor och de första späda skotten av daggkåpa, bar det av över hjortronmyren i sällskap med Dalarnas landshövning, Ylva Thörn.

Över spänger, ned i den trollska sagoskogen, många tusen år gammal – och upp i fjällbjörkskogen.

Under vandringen berättar kronprinsessan om sin vision – och varför hon har gått alla dessa mil genom Sverige:

– Jag vill lyfta fram vår natur. Vi behöver gå ut och min förhoppning är att inspirera andra. Det är en enormt fin upplevelse, en förmån. Sverige är fantastiskt.

Och prinsessan Sofia fyller i:

– Det gör gott för både kropp och själ. Och det är tillgängligt – det finns för alla, säger hon.

På Instagram tackar hon sin svägerska för att hon fick följa med:

”Det var hedrande”, skriver hon.

”Nu ska vi inte rosta ihop”

I följet finns både naturvårdare och fjällräddare, men den som är mest mån om alla i sällskapet är kronprinsessan Victoria.

– Vi kan väl hjälpas åt att se till att det är ett bra tempo för alla? säger hon – eller:

– Hur går det för oss?

Följt av två tummar i luften.

Och i nästa stund:

– Nu ska vi inte slöa och rosta ihop!

Hon tar sig tid med allt och alla och det är imponerade; inget schema är för tajt för att hon inte hinner ta en selfie med alla som vill, titta på scouternas pyssel, ta emot teckningar och hälsa och titta alla i ögonen, ung som gammal.

Att skynda förbi är inte kronprinsessan Victorias melodi.

Hon ser alla – även ute i naturen.

På väg upp mot Old Tjikko, världens äldsta träd, visar det sig vilka som har kondition – och inte.

Älskar vidderna

Medan vi är några som har fullt fokus på att överleva den branta stigningen och de höga trappstegen upp på Fulufjället, trippar kronprinsessan Victoria och prinsessan Sofia upp med lätta steg, som de gick på plan mark.

När jag måste sätta mig ned och hämta andan en stund skrattar Victoria gott.

Det är bara att torka svetten i pannan och trampa på, ett steg i taget.

Väl uppe får vi lön för mödan – där står han, alldeles ensam uppe på det karga fjället, omgiven av renlav, rosling och lackljung, och en och annan snöfläck, den knotiga och urgamla Old Tjikko.

Den fem meter höga granen är klonad ur rötter som är 9 550 år gamla – från istiden.

– Vilken plats att välja att växa på, säger Victoria.

Old Tjikko är norrman – och fram till år 1644 var marken vi står på där också norsk.

Utsikten över de blånande bergen är milsvid.

– Jag älskar de här vidderna, säger Victoria.

Det syns.

Ska berätta för Estelle

På väg ned – samma väg vi kom – får Aftonbladet en exklusiv pratstund med kronprinsessan.

Det är svårt att hålla koll på både fötter, ord och penna samtidigt, men Victoria pratar på, om lavar, fåglar, träd och skogsbränder och hur skört vårt ekosystem är – det är en insikt hon tar med sig, speciellt från dagens vandring.

På frågan om det inte känns sorgligt att vandringarna nu är över säger hon:

– Jo, faktiskt. Det är lite med vemod jag går här. Det är ett avslut på ett långt projekt, som har gett mersmak och något att föra vidare. Jag har fått uppleva och lära mig så mycket, inte bara om naturen utan även .om vår kulturhistoria. Det är något jag kommer att vidareberätta till Estelle, bland annat.

– Min stora förhoppning är att hon ska tycka att det är härligt att vistas ute i naturen. Det har givit mig så mycket och jag önskar att hon ska känna samma lust och glädje.

Prinsessan Estelle, som så gärna hade velat följa med mamma upp på fjället.

– Ja, hon ville följa med. Men nu har jag ju rekat, så jag får ta med henne nästa gång.

Vill vandra med familjen

Kanske får hon göra om mammas landskapsvandringar, om 30 år eller så.

Victoria skrattar vid tanken:

– Ja, hon får ta alla jubileum. Nu har jag ju rekat.

Kronprinsessan Victoria berättar att hon mer än gärna skulle vandra med familjen också, men än så länge har det inte blivit så länga turer, av förklarliga skäl.

– Det är mest promenader, men jag har stora tankar och förhoppningar om det, Oscar är lite för liten ännu. Men egentligen är det väl bara att ta tag i det, säger hon.

När jag – inte osökt – ber om några träningstips – skrattar hon och slår ut med armen:

– Det här är bra träning, säger hon.

Och väl medveten om min nära-döden-upplevelse på vägen upp säger hon:

– Det här är kanske den svåraste intervju du har gjort, men du har ju klarat det galant, tycker jag.

Inbjuden till Vasaloppet

Efter ett besök vid det mäktiga vattenfallet, där Victoria och Sofia balanserar ute på stenarna är det dags att bege sig hemåt igen.

Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall, 93 meter med en fri fall fallhöjd på 70 meter – och Victoria ger sig inte förrän alla i sällskapet har fått en chans att se det på nära håll.

Då är hon nöjd.

Före målgången möts hon av fioler i skogen – det är dalkullorna Linda Axelsson, Ing-Marie Bergman och Maria Nilsson i Älvdalens spelmanslag som leder henne i mål till tonerna av Älvdalens brudmarsch.

Och där väntar årets kransmas, en nervös Victor Sticko, med krans och en dalahäst.

– Oj, oj, vilken överraskning, vilket mottagande, säger kronprinsessan Victoria och ger Victor en stor kram.

Han svarar med att bjuda in henne till valfri start i Vasaloppet.

Både prinsessan Madeleine och svägerskan, prinsessan Sofia, har kört Tjejvasan, Sofia även Stafettvasan, men Victoria har ännu inte provat på.

– Det tål att tänka på, svarade hon, säger Victor Sticko.

– Men om hon gör det så står jag där med en krans igen. Det lovar jag.