Här är krisen som borde oroa mer än Sveriges
Zunyi heter av en Kinas många megastäder som de flesta aldrig hört talas om. Med 6,6 miljoner invånare bor det fler människor där än i Estland, Lettland och Litauen tillsammans.
Genom staden löper en nybyggd sexfilig motorväg. Inga bilar syns dock till, konstaterade nyhetsbyrån Bloomberg vid ett besök i somras. Vägen har nämligen stått ofärdig i fyra år, ett av flera stora infrastrukturprojekt i Zunyi som aldrig byggts klart.
Joggare och människor som rastar sina hundar på en öde motorväg är en talande bild av problemen i världens näst största ekonomi.
I veckan kom siffror som visade att Kina, till skillnad från stora delar av övriga världen, inte hade någon inflation i juli. Istället sjönk priserna.
Att saker blir billigare, eller deflation på ekonomiska, kan se ut som en god nyhet. Men i ett land med stora skulder är det lite av en mardröm.
Lånebeloppet förblir vad det är, men inkomsterna som ska räcka till räntor och amorteringar sjunker.
Och är det något som Kina har gott om är det lån.
Ett sätt att mäta detta är mängden pengar som cirkulerar i en ekonomi (pengar skapas av banker när de ger ut lån). Den siffran har sedan millennieskiftet ökat 15 gånger i Kina, sannolikt den största produktionsökningen av pengar i mänsklighetens historia (I USA steg penningmängden 4,5 gånger under samma period).
Men det var när ekonomin saktade in 2008 som pengakranarna öppnades helt. Kinas skuldökning från finanskrisen fram till idag saknar motstycke, med en dubbling i förhållande till BNP på bara femton år.
En stor del av pengarna har gått till diverse regionala infrastrukturprojekt och en bostadsboom. Det var satsningar som kamouflerades som ”marknadsekonomi” men som i själva verket var en form av Potemkin-kuliss.
De stora investeringarna drev kortsiktigt upp Kinas tillväxt på pappret men har ofta visat sig vara bortkastade pengar.
Över hela landet finns ”spökstäder” med tomma nybyggda bostadsområden och öde gator.
Bubblan sprack egentligen för flera år sedan men Kinas politiker har lyckats fördröja och förhala konsekvenserna, eftersom pengarna lånats ut via statliga banker.
Bankkris, fallande bostadspriser och stigande arbetslöshet betyder folkligt missnöje, och folkligt missnöje är den kinesiska regimens största skräck.
Nu ser det inte ut att gå längre. Ekonomin har tappat fart och fastighetsmarknaden skakar. Förra veckan missade en av Kinas största bostadsutvecklare Country Garden att betala räntorna på sina lån.
Och på måndagen verkade krisen ha spridits till finanssektorn, med problem i en stor fond som investerar människors pengar i fastighetsbranschen.
Trubbel i Kina, som står för en stor del av den ekonomiska tillväxten i världen, är illa nog. Men värre är vad det kan leda till.
Xi Jinping har det senaste året både stärkt sitt grepp om makten och höjt tonläget mot omvärlden.
En del bedömare tror att en svag ekonomi ökar risken för att Kina blir mer aggressivt, till exempel genom att invadera Taiwan.
En pressad diktator är en farlig diktator.
Ett krig i Taiwan skulle innebära att rullgardinen drogs ned över världsekonomin. Inte nog med att Taiwan producerar 90 procent av alla avancerade halvledare, de sanktioner mot Kina som lär följa skulle vara en lika hård smäll. Västvärlden är fortfarande beroende av Kina på en lång rad områden.
I Peking tycks ledarna ta höjd för en sådan utveckling.
Ny lagar som stiftats de senaste två åren gör det möjligt för Kina att konfiskera utländska företags tillgångar i landet och straffa alla som på något sätt ”hotar Kinas nationella intressen”, en medvetet vag formulering som ger Xi Jinping fria händer att använda ekonomin som vapen.
En som befarar det värsta är den amerikanska fondförvaltaren och tillika Kina-kritikern Kyle Bass, som skapade rubriker i veckan när han förutspådde en invasion av Taiwan redan nästa år. Om det sker råder inga tvivel om vem som har finansierat kriget förklarade Kyle Bass nyligen i en podd-intervju: västvärlden.
”Landet visar ingen respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Om inte Kina hade varit en ekonomisk stormakt hade vi aldrig handlat med dem. Det finns bara en enda anledning till att vi gör det. Girighet”.