Tommy Ivarsson hittar humorn i bottenlös sorg

Uppdaterad 2017-07-27 | Publicerad 2017-07-19

Tommy Ivarsson sommarpratade om sin son Jonathan som gick bort i en lungsjukdom.


Det är inte många sommarprogram där jag känt att tårarna trycker på. När jag lyssnar på Tommy Ivarssons hjärtskärande berättelse om sin lugnsjuke son Jonathan är det omöjligt att värja sig.

Tommy Ivarsson och hans familj har tvingats uppleva det som är varje förälders värsta mardröm, att förlora ett barn. Jonathans kamp mot sina trasiga lungor är ett utdragen strid, en resa i slowmotion mot den slutgiltiga katastrofen.


Men det är en resa omgärdad av hopp. Kanske ska nya lungor trots allt anlända från en donator. Hoppet finns där ända till en dag före 15-årige Jonathans död då läkarna bestämmer att plocka bort honom från donationslistan.


Trots nio år av kamp mot sjukdomen som gett ärrbildningar på lungorna som gör att Jonathan bara kan andas med syrgas går det inte att förbereda sig för ögonblicket när livet släcks. När ett älskat barn, en älskad bror rycks bort.


Jag vet inte vilka inre styrkor Tommy Ivarsson besitter men de måste vara i en division för sig. Att sitta och läsa berättelsen om sin sons dödkamp i radio är ett kraftprov jag tror få skulle mäkta med.
Hans röst är ofta så saklig. Osentimental. Ändå är formuleringarna på en gång knivskarpa och nakna. Så fulla av känslor och smärta. När rösten några gånger brister och han kämpar mot gråten känns det nästan som en befrielse.
Tommy Ivarsson ger en oerhört kärleksfull bild av sin son som likväl känns verklig. Jonathan verkar vara den i familjen som ofta är mest realistisk. Som när han väcks upp efter en avbruten operation eftersom de donerade lungorna inte håller måttet. Familjen är förkrossad. Själv konstaterar han nyktert:
– Det är ingen idé att sätta in lungor som inte funkar. Såna har jag ju redan.


Humor finns mitt i bedrövelsen. När en läkare är orolig för att Jonathan sover för djupt och väcker honom med en örfil mitt i natten blir Jonathans svar en rak höger i den paffe läkarens ansikte.

Mitt i all bottenlös sorg är det också en fin berättelse om hur kärlek kan svetsa samman en familj trots extrema omständigheter.

Min stora undran är; varför fick Jonathan aldrig några lungor trots så lång väntan?