”Min mor gav mig rottingen”

Kristina Edblom

Ulf Brunnberg om sin uppväxt, förmynderi och skillnaden mellan könen

Men skådespelaren Ulf Brunnberg, 65, kan inte låta bli att säga vad han tycker – även om han får ångra det ­efteråt.

– Det är bara att dra ner brallorna så ser du att det är skillnad på män och kvinnor, säger han.

helskärm

Ulf Brunnberg lämnar inte gärna ­Lidingö. Inne i stan är det för stökigt. För många lapplisor. Poliser.

– Ni använde väl p-skiva? frågar han.

Inte ens på Lidingö kan man parkera fritt nu för ­tiden.

Inför vårt möte har han berättat att han känt sig misskrediterad och missförstådd. I en lång intervju i tidningen Slitz gick han (ännu en gång) till ­angrepp mot kvotering av kvinnor, ­feminismen och kvinnliga brandmän. Som exempel nämnde han den mördade häktesvakten Karen ­Gebreab:

– Att hon blev mördad är ju en konsekvens av feminismen, sa han bland annat.

Vi hinner knappt sätta oss innan Ulf Brunnberg vecklar upp en hopvikt ­papperslapp från en grupp som kallar sig ”Ninjafeministerna”.

– Det är den här militanta attityden mellan män och kvinnor som jag tycker så illa om. Det är egentligen den jag gått emot från början. Det skapar krig mellan män och kvinnor, säger han.

Är du inte rädd att du blir en del av det här kriget genom att uttala dig som du har gjort?

– Jo, jag har förstått det nu. Som jag ser det har man skapat ett problem som inte finns.

Lättare att umgås med kvinnor

Varför provocerar feminismen dig så mycket?

– Det är ett oerhört känsligt ämne. ­Lika känsligt som invandringen.

Vad tycker du om invandringen då?

– Den vill jag inte uttala mig om. Det räcker nu, om man uttalar sig är man ju rasist.

Frågan var varför du blir så provocerad av feminismen.

– Det har jag ju förklarat. Jag tycker inte om den här feministrörelsen som ska ha bort männen helt och hållet. Det finns genetiska skillnader mellan män och kvinnor, men inte på det sättet att man inte ska kunna sätta sig ner och samtala. Personligen har jag nästan lättare att umgås med kvinnor än män.

Varför tror du att det är så?

– Det vet jag inte, det får någon psykolog ta reda på.

Har du gått hos psykolog någon gång?

– Aldrig. Många tror att jag ligger som en disktrasa och hulkar just nu, men det gör jag inte. Jag mår bra.

Vad får dig att ligga som en disk­trasa?

– Inte så mycket hörru. Det skulle möjligtvis vara om det hände något med min dotter. När barn eller djur blir illa behandlade, då mår jag dåligt.

Hur påverkas du av den kritik som du har fått?

– Den påverkar mig ingenting. Jag tycker ju vad jag tycker. De som har hoppat på mig gör ju bara bort sig, det slår bara mot dem själva.

När blir du sårad?

– Det är svårt att sticka hål på mig. Det är klart att jag blir sårad men det är inte så att jag sitter och lipar.

I andra frågor är du väldigt tydlig med att var och en ska få göra som den vill.

– Jag tycker inte om förmynderi. Jag hatar det.

”Man måste acceptera allt”

Tror du inte att det är många kvinnor som inte vill begränsas bara för att de är kvinnor?

– Jo, visst. Jag säger ingenting om det. Jag har attackerat att kvinnor kan bli påverkade av feminismen på ett sätt som inte gynnar dem själva. Män och kvinnor kan inte göra allt likadant. Det är bara att dra ner brallorna på dig så ser du att det finns skillnader, men vissa vill inte inse det riktigt.

Säg något som kvinnor kan som inte män kan.

– Kvinnor är ju betydligt mycket ­bättre på att ta hand om barn. Karlar har inte det tålamodet, kanske inte den läggningen heller.

Ulf Brunnberg funderar en stund:

– Jag är ju inte 80-talist eller 90-­talist. Jag är 40-talist. Allting går med rasande fart och allting ska jag bara acceptera, pang bom. Förändringarna kommer som bomber i huvudet på en.

Är du inte rädd för att låta som en gammal gubbe?

– Nu säger du gubbe till mig, men när jag säger kärring till en dam blir det ett jävla drag. Det är väldigt många som tycker att det är bra att jag säger vad jag tycker. Det saknas civilkurage. Särskilt inom politiken, den är ju så jäkla flat nu så det liknar ingenting.

Du har varit politiskt aktiv här på ­Lidingö. Du har inte funderat på att ta upp det igen?

– Nej, jag har redan stått på barrikaderna. Det kanske slutar med att jag ­köper en Tesa-tejp och tejpar för munnen på mig. Det är lugnast så.

Handen på hjärtat, tycker du inte att det är lite kul att få den här uppmärksamheten?

– Nej, jag tycker att det borde vara fler som talar ut och säger vad de tycker. Det är jobbigt med ett samhälle där man skapar 5 000 nya lagar om året, det är ett förmynderi som är gigantiskt.

Sjöfyllerilagen hör till det du ser som förmynderi. Är det inte bra att man försöker stoppa något som är farligt?

– Farligt?! De har tagit bort den sista friheten. Jag vill inte sitta plakatfull i en båt och köra 40–50 knop, det är­ ­inte det jag talar om, men 0,2 promille, det är inte farligt.

Du tycker även att vi borde få köra fortare i trafiken, det är väl farligt?

– Man ska lita på folks omdöme, ­tyvärr finns det folk som är omdömeslösa och det får vi andra lida för.

– Och det här med rökning, jag går aldrig ut på krogen längre. Jag går nästan aldrig på middagsbjudningar heller. Om jag inte får röka stannar jag hellre hemma.

Lever du i någon relation?

– Nej, jag skulle inte vilja gå in i något nytt förhållande, jag gör som jag vill och jag har min frihet.

Hur är du som pappa?

– Jag hoppas att jag är bra, men det kan inte alltid vara så roligt för Lovisa att ha en pappa som är i offentligheten. När jag jobbade som mest blev det ju inte att man sågs så mycket. Men det är ju inte bara mitt problem, det gäller merparten män.

”Auktoritär och feodal”

Vad tänker du om det?

– Det är ingenting som jag kan göra något åt. Jag kan ju inte leva om mitt liv.

Är det inte en negativ följd av att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor?

– Jo, men samhället ser ju ut så i dag. När barnen är nio månader lämnas de in på dagis, sen hämtar man dem vid fem, sex, värmer en burk frikadeller och lägger dem. I bästa fall kan man vara med dem på helgerna. Det var någon som tänkte fel när det blev så att både män och kvinnor måste jobba heltid.

Om inte män hade förväntats göra karriär och kvinnor ta hand om ­barnen kanske du hade haft mer tid med din dotter.

– Nu försöker du ... Det där kan jag inte svara på. Jag pratar bara om en tendens i samhället som gjort att barnen får vara väldigt mycket själva.

Ångrar du att du inte hade mer tid med din dotter?

– Det är klart att jag ångrar det. Det kan du fråga vilken pappa du vill.

Dina föräldrar skildes när du var 13 år och du valde att bo med din pappa. Vad hade du för relation till din ­mamma?

– Den var inte bra. Min mor var väldigt­ auktoritär och feodal, jag fick rotting sista gången när jag var 13 år.

Hur har det påverkat dig?

– Jag lovade mig själv redan i unga år att jag aldrig skulle slå barn. Våld och orättvisor, det är inte min grej.

Har du förlåtit din mamma?

– Det finns ingen anledning att gå och gräma sig över det. Hon erkände mot slutet att hon hade gjort allting fel.

Din pappa slängde ut dig när han fick veta att du börjat på scenskolan. Hur känns det att du aldrig fick hans godkännande?

– Det gör ingenting. Jag hade inte heller velat att min dotter blev skåde­spelare. Det är fruktansvärt presterande hela tiden. Du måste hela tiden överträffa dig själv och andra.

Pratar gärna om orättvisor

Har du varit pressad av det?

– Ja, det kunde ha varit lättare. Jag hade­ nog hellre fullföljt mina ingenjörs­studier, det hade varit lugnare.

Vad hade du velat slippa?

– Bland annat sånt här.

Du har ju varit med förr, du måste väl ha fattat att det skulle bli rubriker den här gången också?

– Ja. Det kanske är för att ingen ­annan säger något, då måste jag göra det i stället. Vissa uppenbara orättvisor och dumheter tycker jag att man ska prata om. Men det här är nog den sista intervjun jag gör på ett tag.

Du fyllde 65 i våras. När går du i pension?

– Formellt är jag pensionär men jag jobbar ändå, kanske 30 timmar i veckan.

Nu har du sagt flera gånger att du har svårt för vuxna men tycker om barn och djur. Det låter lite sorgligt.

– Tycker du? Jag har inget emot vuxna ­människor så länge man kan kommunicera med dem. Vuxna har lika mycket åsikter som jag har. Det är mycket ­besvärligare.

Här är min dag

06.00 Går upp, ­tittar och lyssnar på ­nyheterna. Läser tidningarna på nätet.

07.00 Fil och flingor, två färskpressade apelsiner och mediciner till frukost.

08.30 Sitter, påklädd och klar, vid skrivbordet och går igenom dagen.

10.00 Till ­Sveriges Radio för att spela in ett hemligt program som ska sändas i nästa vecka.

13.00 Hemma igen. Äter pannbiff och lök till lunch.

14.00 Ringer samtal.

15.00 Läser manus till en engelsk pjäs som jag vill köpa rättigheterna till.

16.00 Träffar Aftonbladet för intervju.

17.00 Hemma, sitter på terrassen och filosoferar. Ringer min dotter i Luleå.

18.00 Skippar middagen. Jag äter bara en gång om dagen så slipper jag träna.

21.30 Läggdags, glor på tv tills jag somnar, det är så jävla tråkiga program på tv så det går ganska fort.

Det här är jag

Namn: Ulf Brunnberg. Ålder: 65. Familj: Dottern Lovisa, 16. Bostad: Villa på ­Lidingö sedan 24 år tillbaka. Yrke: Skådespelare och producent. Bakgrund: Slog igenom 1968 med tv-­serien ”Markurells i Wadköping”, allra mest populär är Ulf Brunnbergs rollfigur Vanheden i Jönsson­ligan-filmerna. 2005 fick han en Guldbagge för sin medverkan i Killinggängets ”Fyra nyanser av brunt”. Aktuell: Pryder ­omslaget av senaste numret av Slitz. Intervjun väckte stort ­rabalder och skapade en Twitter-storm ­förra veckan. Framför allt var det Brunnbergs uttalande, att mordet på den kvinnliga häktesvakten i Flemingsberg var en konsekvens av feminismen, som kritiserades. Efter det hamnade Brunnberg i bråk med program­ledarduon Filip och Fredrik och skapade nya rubriker.