Låt er inspireras till egna lekar!
När blev jag och alla jag känner så jävla trötta, gamla och tråkiga? Vad är det som händer när vi ska ”umgås”? Det som förr var fyllt av spännande diskussioner, idéer och inspiration kan nu för tiden sammanfattas i ett ord: skräp-tv.
I går var jag hemma hos min kompis Johan i Malmö. Knappt hann han be mig stiga på förrän jag fläskat mig tillrätta i en osmickrande halvupprätt ställning i hans grå, ylleaktiga soffa och tryckt på tv:n. Jag gjorde det automatiskt. Som om jag glömt att det bor en hjärna i mitt huvud. Tur att han påminde mig:
– Men du, måste du kolla tv nu?
Han drog mig motvilligt ur min dvala. (Alltså, jag var motvillig.)
– Kommer du inte ihåg dom där lekarna vi lekte förr, när man skrev varannan mening på ett ämne?
Jag kände mig störd i min tristess, men samtidigt började ett minne spira i mitt tröga tv-bakhuvud. Ett minne om en tid av kreativt tänkande och roliga fritidssysselsättningar. Plötsligt mindes jag den – leken.
Första gången jag träffade Johan var på en utlandsresa, det var varmt hela nätterna och vi brukade sitta på ett tak och skriva och rita. Ofta använde vi oss av ”vik-tekniken”: Den ena börjar rita eller skriva, men innan pappret lämnas vidare till nästa person viker man bort sin del så att ett underbart överraskningsmoment väntar vid lekens slut.
Jag blev med ens riktigt sugen.
Vi började spåna ämnen och skriva, men det var inte förrän Johan droppade ämnet ”När jag var liten åt jag en klick bajs” som det riktigt lossnade. Vi skrev alltså varannan mening, samt första ordet på varandras, och vek snygga veck efter hand så att vi inte riskerade att se mer än det ord vi tilldelade varann. Logiken kan tryta ibland, men det blir en del av charmen. Så här blev resultatet, låt er inspireras till egna lekar:
”När jag var liten åt jag en klick bajs. Det var dagen före min femårsdag. Frestelsen var stor för mig. När jag såg klicken ligga där, mjuk och blank kunde jag inte stoppa mig, utan endast stoppa i mig. Konsistensen var så hård och smulig att min hörntand brast i en knastrig tugga. Brorsan såg mig sitta där, kladdig om truten, han stannade upp och såg förskräckt ut. Så han sa: ”Vad gör du här!?” Golvet blänkte av de kletiga bajsresterna, brorsan och jag slickade det rent tillsammans, det är så fint med team-work. Senare fick jag gå till sängs utan sagostund.”
Lycka till.