Prästen: ”Eric Torell älskade poliser”

Många ville följa 20-åringen till sista vilan

Staffan Lindberg

Prästen berättar det, som en detalj, under den vackra begravningen.

Men orden träffar med en nästan outhärdligt kraft.

Eric Torell älskade poliser.

Prästen Pär Friberg berättar att tjugoåringen för fyra år sedan fick följa med polispiketen på en tur. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Efteråt var han så glad att han tackade den kvinnliga polisen med en puss.

Orden träffar som pilar inne i kyrkan eftersom vi känner till slutet.

Vi vet hur Eric Torell, som hade Downs syndrom, tidigt på morgonen den 2 augusti, rymde hemifrån med ett leksaksvapen.

Hur de tre poliserna, som var på jakt efter en helt annan man, enligt vittnen två gånger skrek “stanna, stanna, släpp vapnet”. De skrek så högt de kunde, utan att orden nådde fram.

Begravningen hölls på fredagseftermiddagen i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm, inte långt ifrån platsen där Eric Torell dog. Den var öppen för alla, eftersom familjen ville ha det så. Och många kom. Familj, vänner, gamla klasskamrater och lärare.

De kom, klädda som de var, för att hedra honom. Den Eric, som trots att han var prydlig och skötsam, själv aldrig hade gått med på att sätta på sig någon svart kostym.

Och de kom för att minnas honom. Den Eric som älskade god mat och Elvis och Tintin och att gå på disko. Som alltid var först med att trösta andra. Som älskade att simma och dyka, eftersom funktionshindret på något märkligt sätt var som bortblåst i vattnet.

De tre poliserna har tagits ur tjänst, deras roll ska prövas, en förundersökning om tjänstefel har inletts. Familjen vill att de utreds för vållande till annans död.

Det kan ta veckor innan vi vet mer.

Det enda som går att säga alldeles säkert i dag är detta: Eric Torell dog till följd av en osannolik otur, en helvetisk förväxling.

Så blev begravningen heller inte någon manifestation mot polisens våld. Raseriet fick stå tillbaka för något annat. En stilla klagan över det meningslösa, outgrundliga.

Sångerskan Moa Lignells tolkning av Ted Gärdestad satte ord på smärtan.

Janne Schaffers virtuosa elgitarr vibrerade, upp mot det sextio meter höga valvet, med sina svävande marmoränglar och hängande Skultunaljusstakar, mot den högre makt som, om den finns, har en del att förklara.

Allt medan den präst som för tjugo år sedan döpte Eric, i just denna kyrka, stängde det sista kapitlet. Och den vita kistan med pojken som älskade poliser långsamt bars ut.