Därför växer kaoset i vår omvärld
Vår närmaste omvärld verkar bli alltmer kaotisk.
Britterna får brexit att se ut som Monthy Python-sketchen "100 meters löpning för människor utan lokalsinne". Frankrikes Macron försöker köpa ett revolterande folks lojalitet. President Trump saboterar det pågående klimatmötet. Även Sverige verkar ha fått en släng av kaosviruset.
Vad är det som händer?
Det verkar stört omöjligt att fatta några genomgripande beslut på världens och enskilda nationers mest brännande problem. Många av världens ledare verkar ha förlorat viljan att kompromissa för att driva utvecklingen framåt. I stället är det bara den egna makten och den egna nationens intressen som gäller.
EU har försökt få till en gemensam asylpolitik i över två år och misslyckats. Istället för att lösa problemet planerar man att bryta ur de allra svåraste frågorna och skjuta dem på framtiden.
I stället för en tvingande omfördelning pratas det nu om att de som vill ska gå ihop om ett frivilligt system. Närmast en garanti för fortsatt kaos.
I Marocko enades 164 länder häromdagen om riktlinjer för migration. Men bara därför att uppgörelsen är en papperstiger och inte juridiskt bindande.
Stå upp-komiker
För bara några år sedan levde vi fortfarande i en värld präglad av andra världskriget där länder gick samman för att lösa gemensamma problem. Ledare uppträdde som statsmän i stället för stå upp-komiker eller arroganta kejsare. Allt var förvisso inte frid och fröjd men det fanns en viss gemensam vilja att åstadkomma en bättre värld.
Nu ser vi i stället ett självskadebeteende som om delar av världen drabbats av dödslängtan. Låt allt gå åt helvete så bygger vi något nytt och bättre, verkar vara devisen.
Brittiska folket röstade visserligen för brexit men hade ingen aning om hur skilsmässovillkoren skulle se ut. Nu när de gör det börjar många drabbas av skrämselhicka. Resultatet är en osannolik röra där ingen har den blekaste aning om vad som blir slutresultatet.
Omvärlden ser på i förundran medan britterna kör sin egen nation i botten. En mer träffande ilustration än löparna som springer planlöst åt alla håll i den klassiska Monty Python-sketchen går inte att hitta.
Stridszon
I Frankrike har protesterna mot president Emmanuel Macron fått Paris att likna en stridszon tre helger i rad. Macron backade från sina klimatskatter men det räckte inte. I ett tv-tal i går lovade han att höja minimilönen med 100 euro i månaden. Frågan är om vi sett ett mer flagrant sätt att försöka köpa sig lugn. Notan kommer att sluta på 100 miljarder kronor samtidigt som Frankrike lovat att hålla sitt budgetunderskott under EU:s tillåtna nivå på tre procent.
Kombinationen av löneökningar och skattesänkningar ger ett underskott på 3,5 procent.
Hur skulle det se ut om Frankrike bryter mot EU:s budgetregler samtidigt som Macron och övriga EU skäller på Italiens nya högerpopulistiska regering när de vill genomföra sina vidlyftiga ekonomiska löften och samtidigt sänka skatterna?
Helt i linje med den nya samtalston som råder även bland vänner har Italien bett EU dra åt helvete i stället för att rätta sig efter de regler som man själv varit med om att godkänna. I den nya egoistiska världen är regler till för att brytas.
”Klimatrealism”
Förutom all den instabilitet president Trump redan ställt till med så har USA vid det pågående klimatmötet i Katowice bildat en pakt tillsammans med Saudiarabien, Ryssland och Kuwait där man vägrar erkänna forskningsresultaten från FN:s klimatpanel. Resultat som säger att allt över 1,5 graders uppvärmning kommer att leda till ett framtida klimat där många platser blir obeboliga.
I ett sidoevent till klimatmötet propagerar USA på fullaste allvar att man bör använda mer fossila bränslen för att lösa problemet. Det kallas klimatrealism. Detta trots att en så gott som ening forskarvärld år efter år lägger fram vetenskapliga resultat som visar att framförallt kol men även andra fossila bränslen är en av huvudorsakerna till den globala uppvärmningen.
Normalt stabila Sverige verkar inte heller gå fri från epidemin att skjuta fram problemen i stället för att lösa dem. Partiledare sätter uppenbart sina egna intressen före landets. Alla säger att de vill bilda en regering fortast möjligt men efter tre månader händer ändå inget. Utom att budgetkaos väntar.
Folklig vrede
Varför har det blivit så här?
En grundläggande drivkraft är ett folkligt missnöje och vrede som drar över världen, underblåst av sociala medier där de flesta bara läser sånt som bekräftar deras egen världsbild. Det är inte busenkelt att spåra var ilskan kommer ifrån men en inte alltför vild gissning är de ökade klyftor som uppstått i världen sedan finanskrisen 2008 och som drivits på av globaliseringen och sociala medier där de flesta bara läser sånt som bekräftar deras egen världsbild.
Majoriteten av västvärldens befolkning har det fortfarande hyfsat men relativt sett till de tio procent som har det bäst så känner de sig om inte fattiga så förfördelade och orättvist behandlade. Dessutom har de efter årtionden av ständigt bättre levnadsvillkor upplevt avstannande standard. Många fruktar att deras barn kommer att få det sämre än de själva.
På sophögen
Så arga är många att de är beredda att kasta de traditionella politikerna på sophögen och i stället rösta på högljudda demagoger som lämnar frikostiga löften utan att ta ansvar för den långsiktiga utvecklingen. Ofta lutar dessa ledare åt det auktoritära hållet. De har väldigt sällan några gångbara lösningar på hur nya jobb ska skapas, bättre sjukvård, fler bostäder och så vidare. Men väljarna är beredda att chansa för tillfredställelsen att ge eliten fingret.
För fyra år sedan intervjuade jag den franske nationalekonomen Thomas Piketty i hans slitna tjänsterum i Paris. Han var då het med tegelstenen "Kapitalet i det 21:a århundradet" där han med ett unikt siffermaterial visade att de ekonomiska klyftorna i dag är på samma nivå som i början av 1900-talet.
Tvärtom mot vad många ekonomer före honom hävdat påpekade Piketty att det inte fungerar så att rikedomarna automatiskt sipprar ner från de rikaste och fördelar sig någorlunda jämt över befolkningen.
Revolutionär fas
Kanske är världen på väg in i en ny revolutionär fas där massorna kräver ett slut på ojämlikheten men där utgången är högst oviss.
Därav kaoset.
Än så länge är vi i västvärlden åtminstone inte i krig med varandra. Jag antar att man får vara tacksam så länge det varar.
Storbritanniens högste militär, generalen Sir Nick Carter menar i sin årliga analys av läget att ”de konstanta konfrontationerna” runtom i världen påminner om situationen som ledde fram till första världskriget.