Blå Hoddans satsning för fisketraditionen vidare

avHateff Mousaviyan

Lunchköerna ringlar långa och intresset för hållbart fiske tycks bara öka. Hateff Mousaviyan ser något generationsöverbryggande ta form på hoddornas första uteservering.

“När det finns kaffe, varför ska du börja med latte och sånt där jävla skit?”

I somras fick Janne Andersson nog. Under en intervju med SVT Sport berättade herrlandslagets förbundskapten i fotboll att han är trött på nymodigheter som latte, chilibearnaise och IPA.

“Varför krångla till det?”, undrade han med ett hårt utropstecken i frågetecknets ställe. “Det ska vara som det alltid har varit!”

För mig som är något yngre känns den här sortens bergfasthet så himla främmande. Jag skulle till exempel aldrig kunna gå fram till chipshyllan, bestämt grabba tag i en påse lättsaltade och bara gå därifrån som om hundra nya smakkombinationer inte ropade mitt namn. Jag förmår inte göra så mot min egen nyfikenhet.

Jag har tänkt mycket på det här med konservativa gubbar när jag har varit och lunchat i Blå Hoddan under året.

Foto: Hateff Mousaviyan

Blå Hoddan hör till de klassiska Fiskehoddorna nere på Banérskajen. Där har den legat sedan de flyttades dit från Citadellskajen 1956. Här säljs fisk. Torsk, skrubba, rödspätta. Ibland stenbit, piggvar, multe, havsöring, krabba, massa annat. Hållbarhet och Öresund i fokus. Alltid småskaligt och kustnära.

Hoddan i fråga drivs av Hans Hammar, sonen Tobias Hammar och vännen Sölve Stenberg. I våras öppnade de – efter en lång process och som första hodda någonsin – en uteservering. 

På baksidan av den K-märkta lokalen kan man nu sitta ner för att äta lunch eller ta sig ett glas. Menyn är kort och utan vidare krusiduller: fish and chips, laxtallrik, laxpuck, sill med mos, sillamacka och fisksoppa. Glassbåt till efterrätt, vilket säger både allt och inget.

Lagom till öppning gjorde man klart med den italienske kocken Mattia Vimercati från Michelinrestaurangen Bloom in the Park. Under sommaren har man kunnat höra honom smörsjunga för gäster, yla med i KISS-låtar från köket, tjoa, tjimma, vara allmänt framåt.


Mitt senaste besök äger rum när Blå Hoddan snart har tillryggalagt sin första säsong med uteservering och alkoholtillstånd. Jag är här för att kolla läget med Sölve Stenberg, 32, en av delägarna i Blå Hoddan.

Medan han filear klart morgonens fångst bekantar jag mig med hoddans senaste tillskott, unga energiknippet Elhadji Ndiaye. Vi pratar en stund om hans hemland, Senegal. Om historia, tolerans, fattigdom. Om myllret i Dakar. Om att jag ska dit och vad jag borde se.

Vid ett par enstaka tillfällen, när orden han söker inte riktigt kommer till honom, fyller han i på franska eller engelska. Han ursäktar sig. Jag säger att han inte behöver, att jag förstår precis vad han säger.

Elhadji bor till vardags i Trelleborg (eller “Trellehulla”, som han kallar det på skämt). Han kom hit för 1 år och 9 månader sedan. Trivs med arbetet i hoddan. Omtyckt av alla.

Foto: Hateff Mousaviyan

Över en portion fish and chips berättar Sölve Stenberg om hur uteserveringen – med allt vad den innebär – har tagits emot under året.

– Vi har verkligen fått mycket positiv feedback från folk som har varit här och käkat. Det är så många som undrar varför vi inte har gjort det här tidigare.

Utifrån sett kanske det inte låter som värsta grejen. Men man ska ha i åtanke att Fiskehoddorna är historisk mark. Ett verkligt, omega 3-fyllt case av kulturarv. En plats där föräldrar (och föräldrars föräldrar) köpte sin fisk när det begav sig. Var så säkra på att det finns en påtaglig “det ska vara som det alltid har varit”-mentalitet över hela längan.

– Ja, alltså, i början var det kanske lite svårt att “vinna över” en del äldre. Särskilt gubbarna. De kan ha väldigt starka åsikter kring hur saker och ting borde vara. Men det är samtidigt sjukt kul när de kommer fram efteråt och berättar att de gillade maten, säger Sölve Stenberg.

Att det har dröjt fram tills nu för någon av hoddorna att öppna uteservering beror enligt Sölve på att man inte har trott att det ska löna sig.

– Det är knappast så att någon av de andra har satt sig emot det, man har väl bara inte känt att det skulle funka.

Men det gör det. Onekligen. Lunchkön har ringlat lång praktiskt taget hela sommaren.

– Det är inte bara vår vanliga, lite äldre kundkrets som har hittat hit. Många yngre kommer också till oss på lunchen. Jag tror att folk uppskattar sån här soul food. Det är gott och enkelt. Vi respekterar det och har velat få rätt på allt från början.

Varför har det känts viktigt?
– För att man inte ens har kunnat få sig en bra fish and chips här tidigare, i Malmö som ändå är en gammal fiskestad! Det är mest färdigfryst och färdigpanterat. Alltid med extremt tjock panering, vilket brukar vara ett tecken på att man försöker dölja en i botten dålig råvara.

– Vi har haft en positiv inställning till det vi gör och bara försökt erbjuda ärlig mat från havet. Så fort vi fick snurr på det började snacket gå, särskilt i sociala medier.

Och vad är snacket, egentligen?
– Tja… genuina råvaror, avslappnad stämning, rustikt, allt det där. Nu sitter vi liksom centralt i Sveriges tredje största stad, i en rätt gammeldags miljö, vid enkla träbord och äter fisk som fångades imorse. Det kan ju inte bli mycket bättre!


Blå Hoddans uteservering har öppet i ett par veckor till. Under höst- och vinteruppehållet kommer man att dra igång en delikatessdisk istället. Där kommer de att erbjuda sådant som soppor och pajer, som ett slags komplement till den vanliga fiskförsäljningen.

Blickar man ännu längre fram är planen att bygga en inneservering i grannhoddan, den gröna längst ut mot Malmöhusvägen. Förhoppningen är att få den klar till nästa sommar. Då har man också tankar på att köra kvällsöppet, anordna grillkvällar och testa andra rätter än de som finns på menyn idag.

Sölve Stenberg nämner att de har funderat på att kanske sätta upp fish tacos eller ceviche på nästa års meny. På pappret två utmärkta alternativ. Dock: nymodigheter i sammanhanget. Allt jag kan tänka på är hur det gamla gardet kommer reagera.

Vilket jengatorn det där måste vara, non? Att vilja framåt, om än bara litegrann, men att samtidigt inte kunna accelerera för fort av hänsyn till the Janne Anderssons of the world.

I 19 fall av 20 hade man inte brytt sig, men gänget bakom Blå Hoddan gör det ändå. Fint nog. Värdigt nog.

ARTIKELN HANDLAR OM

Öresund

Malmö

Kulturarv

Lunch