Stalins spöke kollar också på schlagern
Uppdaterad 2015-11-10 | Publicerad 2012-04-26
Du ställer dig på Bulvaren – det breda, gröna, hårdtrafikerade ströget längs det dieseldoftande Kaspiska havet – och du tittar åt söder och du tittar åt väster och du tror inte dina ögon.
Följ Aftonbladet Plus på Facebook
Det du ser ger den komplicerade bilden av ett toppstyrt land, som nyss (1991) frigjort sig från 70 år av Sovjetdiktatur: det finns bitar av Stalin kvar, förfärande kommunistslum och Bakus folkbil är fortfarande gamla modeller av avgasstinkande Lada.
Du ser också ett land som både är en bit av Europa och Orienten: det finns basarer, äkta mattor och de bästa restaurangerna ligger inrymda i karavanserajer. Män röker vattenpipa.
Framför allt ser du en flödande nyrikedom. Azerbajdzjan har olja och gas. Dessa föder och göder naturligtvis oligarker. Dessa kör Lexus (och polisbilarna är nya och av BMW:s stora modell). Tiffanys butik ligger sida vid sida med Guccis och Armanis.
Den gamla oljestaden vid Kaspiska havet, världens största insjö, stor som hela Norge, och en viktig station längs den historiska Sidenvägen, får snabbt sin stadsbild förändrad. Tyngdpunkten förflyttas från 1800-talets oljebaroners svulstiga palats till de glasblänkande skyskrapor i neovulgär Dubaiarkitektur som reser sig mot himlen.
Baku är: Borat möter Tintin.
Stämning och intrig i Azerbajdzjan, fars och miljö, leder tankarna till Boratfrasen ”Cultural learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakhstan” (grannlandet på andra sidan Kaspiska havet).
Men det finns över landet också Tintins oskuldsfulla idyll hämtad ur ”Kung Ottokars spira”, där det påhittade landet Syldavien skildras i en påhittad turistbroschyr: ”Bland de många hänförande landskap som på goda grunder fängslar den gästande främlingen genom rik folklore och betagande miljöer finns ett litet land som tyvärr är föga känt…”
Azerbajdzjan ligger inträngt mellan Ryssland, Iran, Georgien och fienden Armenien. Det är till ytan en femtedel av Sverige. Landet har 8 miljoner invånare, huvudstaden Baku har 2 miljoner.
På Bulvaren tittar jag söderut. Jag anar Cristal hall. Kristallpalatset, spelplatsen för ett evenemang som fjärran Azerbajdzjan aldrig tänkt sig få.
På en udde reser sig byggkranar och grävmaskiner opererar över ett väldigt område. Kristallpalatsets fasad är originell och möjligen vacker: dess byggblock är formade som slipade diamanter.
Och över alltihop reser sig världens högsta flaggstång, 162 meter. Den blå-röd-gröna och månskärs- och stjärnprydda flaggan har en längd om 70 meter, bredden 35 meter.
Det är stolt och grant.
Men en månad före Eurovision song contest ruskar många bekymrat på huvudet: ”Det blir inte klart i tid – och blir det så blir det ändå kaos.”
Flygplatsen luktar nylagd betong och målarfärg – och den som vid bagagebanden väntar på sin väska kan få vänta mycket, mycket länge.
Men arrangörerna lugnar: ”Allt kommer att gå som smort.”
Det är en sanning, att före stora evenemang – OS, fotbolls-VM, miljömöten, etcetera – har olycksprofeterna sina högtidsstunder med att spå att allt går åt skogen men att när dagen D infaller lyser skyltarna och står palmerna planterade. Så blir det sannolikt i Baku också.
Sverige anses vara mer besatt av eurovison-schlager-intresse än andra nationer. Men vi är inte ensamma om att bry oss. Långt före evenemanget hade till exempel BBC 1 skickat ett team för att skildra skådeplatsen och dess befolkning. Programledaren spelade in en show i en karavanseraj (en rastplats för gamla tiders kamelkaravaner), Mugan club, inne i den muromgärdade gamla stan. Han lockade oss gäster till att falla i allsång i den engelska tävlingssångarens gamla hitlåt, Engelbert Humperdincks ”Please release me”.
Azerbajdzjans nationella symbol är en eldslåga, en ”buta”. Inför schlager-EM finns den på affischer och banderoller med maningen: ”Light your fire!”
Det ska stimulera till en positiv attityd till det kostsamma jippot och dämpa risken för missnöjesdemonstrationer.
På en ryskspråkig islamistisk sajt hotar en grupp med terrordåd. Tävlingen beskrivs som ”depraverad och en provokation mot alla rättrogna muslimer. Djävulens krafter, perversa och homosexuella från hela världen ska inte tro att de så lätt kan komma till det land där blod från rättrogna muslimer har flutit. De kommer oundvikligen att attackeras”.
Befolkningen har skäl till missnöje. Azerbajdzjan ryckte sig loss, när kommunismen kollapsade och Sovjetimperiet rämnade. I likhet med alla de andra 14 delrepublikerna blev det ett självständigt land, men inte – som baltstaterna och grannen Georgien – en demokrati.
Efter något år av tumult ryckte kommunistpartiets gamla ordförande, KGB-generalen Gejdar Alijev, till sig makten och utövade den hårdhänt men ekonomiskt framgångsrikt fram till sin död 2003: utländska investeringar kom, levnadsstandarden höjdes och än i dag är Bakus gator fria från brott.
Det är därför det är pappa Gejdar – och inte efterträdaren, den Moskvautbildade sonen Ilham – som på Kim Il Sung-vis hyllas på stortavlor längs stadens gator och landets vägar.
Alijev d.y., en femtioåring, beskylls av oppositionen – sannolikt med rätta – för valfusk och i sin maktställning har han, enligt Human rights watch, spärrat in hundratals politiska motståndare. Korruptionen är stor.
Socialt är landet underutvecklat. På landsbygden förekommer barnäktenskap. Kvinnor säljs till prostitution, män till tvångsarbete och barn till tiggeri.
Men alla är nyfikna på: Ska, den 26 maj, rätt låt vinna?
Vad?
Finalen i schlager-EM går i Baku om, på dagen, en månad, den 26 maj. Semifinalerna hålls den 22 och (med Sveriges bidrag, Loreens ”Euphoria”) den 24 maj.
Hur?
Det finns frågetecken kring arrangörslandet Azerbajdzjans politiska system, paternalistiskt och feodalt, med valfusk, förföljelse av opposition och för kvinnor mindre jämställt.
Varför?
Vid stora internationella evenemang sätts fokus på värdländernas politik och syn på mänskliga rättigheter. OS i Moskva 1980 bojkottades av många. Det fanns i veckan uppbragdhet kring F1 i Bahrain. Och partiledaren Göran Hägglund vill slippa se ishockey-VM äga rum i diktaturen Vitryssland.
Läs mer: Lonely Planet, ”Bread and ashes” av Tony Anderson om sin resa i Kaukasus och ”A hero of our time” av Mikhail Lermontov.