Varför fruktar Storebror min tandkräm?
Just nu sitter jag på golvet i min inte så nyinflyttade lägenhet. Det har gått två månader och det ser fortfarande ut som dagen efter jag flyttade in. Skivor täcker golvet, som korsas av sladdar och annat som har dragits i ren panik. Ursäkten till detta? Jag reser mycket. Trots att vi oftast färdas med buss har jag sett min beskärda del av flygplatser. Jag älskar att resa och jag trivs på flygplatser, det kittlar alltid i magen av spänning inför den kommande färden.
Men även den gladaste dagen kan vända på en femöring, särskilt när man fått stå i 45 minuter för att komma igenom en ”säkerhetskontroll”. Jag förstår att man inte får ha med sej knivar, gasbehållare, pistoler, blåslampor, nitroglycerin, dynamit eller tändare. Men min vattenflaska? Min tandkräm? Hallå!!
Okej, Storebror påstår sej ha stoppat några högteknologiska bovar på Heathrow, som skulle orsakat död och förödelse, med hjälp av mystiska vätskor och I-pods. Kanske skulle dom spela Celine Dion-låtar så högt som EU-volymen tillåter tills dessa vätskor självdetonerade?
Men vad ska jag göra med min hudkräm? Forcera mej in i cockpiten och gnida in piloten i lotion så att hans händer blir så hala att han inte kan hålla i rodret? Eller hälla ut Farenheit-parfym i hela kabinen tills alla mina medpassagerare flippar ut av 90-talsnostalgi?
Helt ärligt, så tror jag inte att säkerhetspersonalen, cheferna på flygplatserna, inte ens EU-boysen som skrev lagarna, vet varför skönhetsprodukter eller drycker anses vara ett så stort hot mot våran ”säkerhet”.
Visst, jag kan se det humoristiska i att dom kanske satt i sitt konferensrum och tänkte: Vad kan vi göra för att verkligen köra med folk? Vi testar detta, och ser om flocken går med på det? Kanske Storchefen mumlade fram anledningarna till att lagstiftningen behövdes, samtidigt som han sakta backade ut ur rummet, så ingen egentligen kunde uppfatta själva poängen.
Om jag bara kunde få ett mikrochip inopererat bakom örat, en övervakningskamera i varje rum och en fotboja som konstant visar var jag är, skulle Storebror verkligen kunna värna om min ”säkerhet”.
Men tills dess, mina vänner, får vi nöja oss med att få stoppa våra pinaler i dom där jättehäftiga plastpåsarna, le fånigt och passera detektorn.
Nåja, när ni läser detta sitter jag förmodligen i ett plan någonstans över Atlanten, dricker tomatjuice, tryckutjämnar och ser om dom fem första säsongerna av ”Hem till gården”.