Gängets krav: ”Om du inte betalar måste du ge mig din dotter”

Publicerad 2019-07-01

MATAMOROS. Här köar tusentals desperata människor för att ta sig in till USA.

Donald Trumps försök att stoppa migranter har inte påverkat strömmen av människor som vill ta sig dit.

– De sa ”om du inte betalar måste du ge mig din dotter”, säger Xiomara Mejía Pineda, som krävdes på en ”avgift” till gänget Mara Salvatrucha.

2217. Det är det enda numret som riktigt räknas just nu, för Ondina Guevara från Honduras. Hon sitter på en skänkt madrass i skuggan under ett träd, precis intill en av gränsövergångarna mellan mexikanska Matamoros och Brownsville i USA. Ettåriga sonen Caleb Marquez svettas i värmen och de två äldre syskonen ser uttråkade ut. De har bara varit här i en vecka än så länge, men vet att väntetiden kan bli lång.

– Det går inte så snabbt som man skulle önska, men det är bara att vänta och be till Gud att han ska hjälpa till för att det ska gå snabbare att komma till vårt nummer så att vi kan passera.

Guevara visste inte innan de kom hit att de skulle behöva vänta så länge för att få söka asyl. I slutet av förra året begränsade USA antalet asylansökningar som tas emot vid gränsen och ingen vet i förväg hur många som kan komma att kallas varje vecka. Beslutet är bara ett av Donald Trumps olika försök att försvåra för utlänningar utan privilegier att komma in lagligt i landet och sedan beviljas asyl.

”Man måste vänta, vänta, vänta”

Den här veckan har en familj och fyra ytterligare personer kallats från den långa listan i Matamoros, berättar Xiomara Mejía Pineda. När hon först kom hit och fick höra att de måste ställa sig i kö trodde hon att det skulle gå snabbt. Med facit i hand kan hon delvis förstå att Óscar Martínez Ramírez, som drunknade i Río Bravo tillsammans med sin dotter för en vecka sedan, valde att försöka korsa floden med sin familj.

– De var här dagen innan, satt ner här med mig i kanske två timmar. Vi pratade om listan och att de skulle behöva komma tillbaka på måndagen när kontoret är öppet för att skriva upp sig. Jag berättade att vi hade varit här i två månader och att det inte var lätt. De frågade ”Har ni inte försökt korsa gränsen?”

Hon svarade att de inte hade det på grund av barnen och med tanke på att hon själv inte kan simma. Under kvällen spreds ryktet om att någon hade dragits med i strömmen, men först när nyheten nådde medierna dagen efter insåg hon vilka det var som hade drunknat.

– Jag kan delvis förstå dem, som förälder blir man stressad, för det är inte lätt att vara här som migrant. Kön går så långsamt, så man måste vänta, vänta, vänta. Det är en väldigt lång process och det är inga [bra] förhållanden för vuxna ens och ännu mindre för barn.

”Du är så nära men ändå så långt borta från din dröm”

När listan börjar närma sig ens eget nummer gäller det att alltid vara på plats, för att inte missa om man blir uppropad. En del sover här och lämnar inte området, men de flesta kommer mest förbi för att försäkra sig om att de står kvar på listan och för att se om kön har rört på sig. Ibland går det dagar utan att någon kallas.

Francisco Ponce Lara från mexikanska Röda korset kommer hit ett par gånger i veckan för att erbjuda stöd. Han har sett hur antalet migranter som befinner sig i staden har ökat stadigt under det senaste halvåret och hur det hela tiden anländer fler. Flaskhalsen som innebär att de blir fast här skapar en stor stress för många.

– Du har ditt mål bara meter härifrån, du är så nära men ändå så långt bort från din dröm, vilket ibland gör att fler människor kastar sig i floden, för att försöka korsa den.

En del har sjukdomar som gör att de känner sig allt mer stressade att nå sitt mål. Ponce Lara förklarar att drunkningsolyckan den 23 juni tyvärr inte var oväntad.

– Tyvärr så såg vi det komma. Vi antog att allt fler skulle försöka att korsa floden och förr eller senare skulle det hända något hemskt. Människor fortsätter att komma och blir allt fler vid broarna.

Precis nu har människor här det som hände färskt i minne, vilket sannolikt har fått en del att tänka efter en extra gång innan de bestämmer sig för att korsa floden.

– Men vänta två veckor så kommer allt att vara glömt. I sin desperation kommer de att fortsätta försöka, säger Ponce Lara sorgset.

”Jag reste och lade mitt liv i Guds händer”

Ondina Guevara säger att hon inte kan bo i Honduras på grund av all kriminalitet. Under den långa väntan vid gränsen försöker hon underhålla sina barn med bland annat målarböcker.

Ondina Guevara har plockat fram en målarbok som sonen fått, för att hålla honom sysselsatt. Som ensam förälder med tre barn har floden inte varit något alternativ för att ta sig in i USA. Vägen hit var en tillräcklig utmaning, men ingenting hon tvekade över.

– När man tänker på situationen i sitt eget land och den är lika farlig, så tar man risken helt enkelt. Jag reste och lade mitt liv i Guds händer.

Hon bestämde sig för att resa norrut med de tre barnen när hon hörde talas om en av de sista migrantkaravanerna som lämnade Honduras i januari. Sedan dess har de rest i etapper och hon har letat tillfälliga jobb längs vägen för att ha råd att fortsätta.

– Jag kan inte bo i mitt land för det är så mycket kriminalitet, förklarar hon.

Nu är det bara sista etappen kvar. Men väntan i Mexiko kan komma att bli längre än vad hon räknar med. Sedan den nya migrationsöverenskommelsen mellan USA och Mexiko började träda i kraft i januari kan asylsökande i USA skickas tillbaka över gränsen till Mexiko, för att vänta där under utredningen. Överenskommelsen har ännu inte fått effekt vid övergångarna i Tamaulipas, men nyligen meddelades att implementeringen ”genast” ska utökas till hela gränsen mot Mexiko.

I slutet av juni (25/6) hade över 15000 personer skickats tillbaka till andra gränsövergångar i Mexiko i väntan på sin asylprövning, vilket människorättgrupper har varnat för kan öka deras utsatthet.

Xiomara Mejía Pineda är övertygad om att köerna är politiskt motiverade, vilket gör henne arg. För något år sedan gav hon sig själv in i politiken för att försöka påverka. Våldet i hemstaden San Pedro Sula är ökänt, men som politiskt aktiv förvärrades problemen.

Plötsligt förutsatte kriminella att de hade pengar. Som så många andra betalade Mejía Pineda en ”avgift” till gänget Mara Salvatrucha, men utpressningen förvärrades.

– Personen som kom för att hämta pengarna började förfölja min dotter och jag blev rädd. Han sa ”om du inte betalar måste du ge mig din dotter”. Alla vet att om du en dag inte har pengarna, så kan hon vara försvunnen nästa dag. Så fungerar det i Honduras.

Om du inte betalar måste du ge mig din dotter

Samtidigt började sonen på 12 år bli farligt gammal för att riskera att tvångsrekryteras av gängen och barnens och väg till skolan innebar att förflytta sig mellan områden kontrollerade av olika gäng, vilket alltid innebär en risk.

Att äldsta dottern har en tumör i hjärnan och lillasyster en funktionsnedsättning gjorde livet lättare, men det var när gänget en dag krävde Mejía Pineda på en stor summa pengar som hon inte kunde betala, som hon kände att de inte längre hade något annat val än att lämna landet.

– Det jag önskar först och främst är säkerhet för mina barn och att bo i ett land där man har det lite bättre, där lagen uppfylls. Så det jag ber om är att vi beviljas asyl och garanteras den säkerhet som vi inte har i vårt eget land, säger hon.