Ministern: Vi betalar ett högt pris för förfallet

Uppdaterad 2018-09-24 | Publicerad 2017-12-30

Tomas Eneroth (S) är Sveriges infrastrukturminister sedan i somras.

Ska vi ha vägar i Sverige där man kan köra säkert i 120 kilometer i timmen? Även i Norrlands inland? Eller ska vi lägga pengarna på järnvägar där tågen kan köra i 350? Eller har vi råd med båda?

– Det finns inga gratis luncher, säger nye infrastrukturministern Tomas Eneroth (S) när fotografen Björn Lindahl och jag träffar honom på departementet i gamla Posthuset på Vasagatan i Stockholm.

– Det kanske räcker med att tågen går i 250. Men i tid. För vi måste ha pengar kvar till både nya landsvägar och till att rusta upp det befintliga vägnätet.

Första gången jag träffade Tomas Eneroth var på Saab i Trollhättan mitt under finanskrisen. General Motors ville lägga ner Saab och dåvarande alliansregeringen hade inga synpunkter.

– Saab och Volvo bygger fel bilar, sa näringsministern Maud Olofsson (C) och la till att "Saab kan bygga vindkraftverk i stället".

Medan Tomas Eneroth som var där med en socialdemokratisk delegation ville rädda både tillverkaren Saab och jobben.

Smålänningen Eneroth jobbade några år på Autoliv hemma i Växjö, företaget som är världsledande på bilbälten och krockkuddar, och han känner väl till bilindustrin. Ja, han är kanske den förste infrastrukturministern som tycker om att köra bil. Han har en Volvo V40 Cross Country D4 från 2015. Motorn är renad enligt de senaste kraven Euro6. Den pendlar han gärna med de 44 milen hem. Men på de krokiga smålandsvägarna cabbar han helst ner sin Porsche Boxster.

– Jag har bara åkt fast för fortkörning en gång. Det var en fartkamera mellan Alvesta och Växjö. 109 i stället för 90. Men det var länge sen...

”Vill att man ska kunna lita på tåget”

Höghastighetståg som kan köra i 350 km/tim är framtiden enligt Miljöpartiet. De ska gå från Stockholm till Göteborg och Malmö. Och blir Sveriges överlägset dyraste investering i infrastruktur. Men många anser att varken resandeunderlaget eller tidsvinsten övertygar.

– Det kanske räcker om tågen går i 250 kilometer i timmen. Och går och kommer fram i tid, säger Eneroth. Jag vill att man ska kunna lita på tåget. Vi betalar ett högt pris för förfallet, för åratal av underfinansierat underhåll. Nu måste järnvägen rustas upp.

”Nu måste järnvägen rustas upp”, säger Tomas Eneroth.

Tomas Eneroth säger att han ska satsa 100 miljarder kronor mer än Alliansen på att rusta upp och bygga nytt i vägar och järnvägar.

Som vanligt är det svårt att värdera. Hundra miljarder mer? Än exakt vad då? På hur lång tid? Och det är inte han som håller i penningpungen.

Min käpphäst bland usla vägar är väg 45 från Göteborg till Karesuando, hela sträckan genom det svenska inlandet. Också kallad Inlandsvägen. Numera också E45. Hur länge ska den ha passager som är 5,4 meter breda? Hastighetsbegränsningar mitt ute i Orsa Finnskogar på 80, 70 och 60 km/tim? Livsfarliga skymda kurvor och krön? Storstenar och grov barrskog alldeles intill vägen?

– Jag vet, säger Eneroth. Jag har läst vad du skriver. Men du får mig inte att säga något om enskilda projekt. Det är remisstid nu. I vår ska jag berätta var vi ska bygga. Men jag kan säga att vägnätet måste rustas upp, och vi måste dessutom bygga nytt. För näringslivets skull. Och för turistnäringen.

”Handlar om säkerhet”

Det är inte bara väg 45 som är eftersatt.

Nej, väg 40 mellan Jönköping och Ulricehamn är lika illa, säger jag. Den enda vägsträckan mellan Stockholm och Göteborg som inte är motorväg. Smal och 2+1-filig och kaotisk redan i mörker och regn. Ännu värre i snöglopp. Men dina regeringskompisar i Miljöpartiet säger att de aldrig kommer att gå med på att sträckan byggs ut till motorväg.

Nu ler Sfinxen Eneroth sitt outgrundliga leende. Det är inte första gången under samtalet. Jag vill ju tolka det som om han inte bryr sig om Miljöpartiets ständiga nej till vägsatsningar. Men det är kanske önsketänkande.

Kommer du att göra skillnad?, frågar jag för att komma vidare.

– Det har jag redan gjort. Lagen om att lastbilar måste ha vinterdäck på alla hjul är redan på gång. Det handlar om säkerhet och jag tror inte något parti vill rösta nej.

– Lagen om förbud mot handhållen mobiltelefon när man kör lägger jag fram i dag (den 30 november). Den nuvarande lagen är för luddig. Vi måste skicka en tydlig signal att båda händerna ska vara på ratten.

– Inget prat, inga sms, inget knappande. Vet du hur långt man kommer under ett par sekunders tittande i telefonen? Det finns många som inte förstår, säger ministern.

Marginell miljönytta

En sak som jag inte förstår, och knappt någon annan heller, säger jag till Eneroth, är hur ni ena dagen miljöklassar dieselbilar för att de släpper ut mindre CO2 än bensinbilar. Och nästa dag förbjuder dem att köra innanför tullarna i Stockholm. Inte ens Transportstyrelsen verkar förstå. De har räknat ut att kostnaden för stockholmarna som måste köpa ny bil blir 9,4 miljarder (130 000 kronor per hushåll som kör diesel i dag), medan miljönyttan begränsar sig till 333 miljoner på en tioårsperiod.

Den marginella miljönyttan beror ju på att svenska städer, inklusive Stockholm, är relativt förskonade från de hälsovådliga kväveoxider som ett förbud mot dieselbilar skulle rädda oss från.

– Frågan om miljözoner bereds just nu i regeringskansliet, säger Eneroth. Inget är klart om utformningen.

Jaså, säger jag. Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) verkar ju tro att allt är klappat och klart.

Sfinxen ler. "Frågan bereds".

”Jag kan aldrig relativisera dödsolyckorna”

Nollvisionen då, fortsätter jag. Hur långt ska vi gå? Är inte 260 döda per år bra nog? I princip alla svenskar använder bilbältet. Men av dem som dödas i trafiken var hälften utan. Hur långt kan du jaga vanliga hederliga bilister för att det är en massa idioter, fyllon och knarkare ute i gamla skitbilar som ändå kommer att köra ihjäl sig? Och att sänka hastigheten in absurdum är ju inte heller något som gynnar näringslivet.

Och det är fler unga som begår självmord, gamla som faller och slår ihjäl sig och patienter på sjukhusen som dör för att personalen inte tvättar händerna. Är det inte viktigare att lägga energin där? Än att sänka hastighetsgränserna ännu mer och sätta upp ännu fler fartkameror? Frågar jag.

– Jag kan aldrig relativisera dödsolyckorna i trafiken. Jag vill att Sverige ska vara en ständigt pågående världsutställning i trafiksäkerhet, säger ministern.

Vår tid med Eneroth är ute. Vi hinner inte prata om det föreslagna piska-morot-systemet bonus-malus och inte om varför regeringen inte kräver att bilindustrin tar ansvar för dieselbilar där tillverkarna fuskat med labbtesterna. Vi går ut på gatan och tar några avslutande bilder i trafikmiljön. På väg ut genom alla dörrar som bara kan öppnas med passerkort och rätt sifferkod frågar han "kör du fortfarande omkring med din gamla Citroën?" Jag tar det som en passning till min inställning till Nollvisionen. Att jag gärna håller telefon i handen när jag pratar anar han nog också.

”Kör du fortfarande omkring med din gamla Citroën?”, frågar Tomas Eneroth.

Men vi är överens om att vägnätet behöver rustas. Snabbt. Att miljözonerna kostar mer än de smakar. Tror jag i alla fall att vi är ense om. Även om Sfinxens leende är outgrundligt. Och att tåg som går och kommer fram i tid inte behöver köra fortare än 250.