”Det ställs för höga krav på idrottande ungdomar”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När jag var sju år gammal fick jag med mig ett häfte hem på aktiviteter som man kunde göra under sommarlovet. Där fanns bland annat fotboll, ridläger och friidrott. Jag minns inget annat än att jag mest blev intresserad av den naturliga leken som fanns i friidrottsträningen.
Där träningen handlar om att hitta koordinationen i sin kropp, springa långt och kort, hoppa på höjden eller tvären och kasta olika saker. Ett helt naturligt rörelsemönster hos barn.
I dag finns det så många olika sporter att välja på och alla klubbar slåss om barnen i alltför tidig ålder. Många gånger får barnen inte själv välja vad dom vill syssla med utan det gör föräldrarna.
Jag tycker att det är bedrövligt.
Jag är själv ungdomstränare och har följt min grupp i tre år nu och dom har hunnit bli tolv år. Vi tränar nu två gånger i veckan vilket jag tycker är alldeles lagom, om dom bara hade hållt på med friidrott. Men i många fall så är det inte så för några spelar fotboll, andra innebandy och någon simmar eller rider.
Det ställs för höga krav på våra idrottande ungdomar så att många slutar i alltför tidig ålder för att dom helt enkelt har tröttnat på all träning som gör att det inte finns någon fritid kvar.
Lägg sedan till att det ställs krav från skolan att man måste göra sina läxor och läsa inför ett prov.
Jag tycker inte att barnen ska behöva känna dåligt samvete för att dom inte kan infinna sig på varje träningspass för att det krockar med en annan sport.
Men jag tycker däremot att vi som föräldrar och ledare måste sänka ambitionsnivån och prestationsnivån för våra barn genom att låta dom hålla på med max två idrotter samtidigt.
Det borde införas ett samspel mellan olika idrotter där man kommer överens om riktlinjer vad det gäller träningsdos.
En tolvåring bör inte träna mer än tre till fyra gånger i veckan inklusive matcher eller tävlingar.
En gång var jag inbjuden till ett seminarium där jag var en av dem som skulle tala om hur vi skulle göra för att behålla tonårstjejer inom idrotten.
Jag gick helt utanför ramarna och menade på att vi inte ska lägga ner vår själ i att behålla ungdomar, det måste komma frivilligt att dom VILL fortsätta.
Visst är det viktigt att röra på sig men det är ännu viktigare tycker jag att i ungdoms/tonårsperioden hitta sin grej. Att tillbringa tid tillsammans med likasinnade där man blir behandlad för den man är och inte den folk vill att man ska vara.
Jag fann mig själv inom friidrotten vilket gjorde att min självkänsla stärktes. Om det sker i en frimärksklubb eller en gosskör det spelar ingen roll.
Det viktigaste är att man finner något som är kul och inspirerande.