Du är den enda som vet när det är dags

Britta Svensson: Mitt liv som pensionär

När är det egentligen dags? Det är den stora frågan för den som ska gå i pension.

Själv började jag fundera på den efter 50-årsdagen. Sen gick det i vågor, innan saker hände som gjorde det alltmer akut att hitta ett svar.

För man måste bestämma sig. Det finns inget facit, ingen Storebror som bestämmer åt dig.

Man får avgöra själv: Då är det bäst att gå i pension. Det är ett av livets stora beslut.

Om man tror att det var enklare förr, när det fanns färre valmöjligheter, så håller jag inte med. Att kunna välja själv, att kontrollera sin tillvaro, är viktigt för välbefinnandet. Efter 50 ville jag inte jobba till 65. Jag började lägga undan pengar för att kunna gå i pension vid 62. Efter 60 tog jag tag i frågan om min kommande pension mer aktivt. Jag kollade min prognos på minpension.se och ringde de olika tjänstepensionsbolagens kundtjänster. Jag gick på ett av Pensionsmyndighetens informationsmöten.

Allt detta visade tyvärr att jag skulle förlora mycket pengar, för resten av livet, genom att gå vid 62 års ålder. Jag bestämde mig för att ta åtminstone ett år till. Vid 63 års ålder blev jag sjuk, och det tog ett år att bli någorlunda frisk. När jag stirrade verkligheten i vitögat vid 64, insåg jag att det var över.

Jag hade inte längre kapacitet att jobba heltid i dagens arbetsliv. Krafterna hade sinat. Och det var inget att gråta blod över. Jag hade jobbat på somrarna sen jag var elva år, och tjänat in pension sen 28 års ålder. Det var dags att inse fakta, bryta ihop, och komma igen som pensionär.

 Britta Svensson hade tjänat in pension sedan 28 års ålder när hon i september i fjol gick in i en ny fas i livet som pensionär. På bilden intervjuar hon ungdomar på en skola under ett jobb för Expressen 1993. I dag gör hon comeback – som ny kolumnist för Aftonbladet.

Det var ingen lätt resa, och det kan man inte förvänta sig i dagens komplicerade samhälle. Det är ett svårt beslut att gå i pension, men det kommer en dag när det är rätt beslut. Och du är den enda som vet när det är dags.

Ibland stressas beslutet fram av yttre orsaker. Nedskärningar på arbetsplatsen, en partners död, egna hälsoproblem. Det är inget jobb för veklingar att bli äldre.

Men när du i dagens Sverige kan välja mellan att gå i pension från 62 till 68 års ålder, och alltså också har rätt enligt LAS att vara kvar på arbetsplatsen den här tiden, så lämnar det ett stort utrymme för egna ställningstaganden.

Det jag ser på bred front nu i bekantskapskretsen, bland vänner och grannar, är att många väljer att jobba något extra år. Till 66, till 67. Det är, tror jag, början på ett stort skifte där människor i alla fall upp till 70 blir en alltmer naturlig del av arbetslivet.

Det ställer stora krav på oss i Sverige, som är det femte sämsta landet i världen på att respektera äldre. Det måste bli ändring på det. Tre dagar efter att jag slutade mitt jobb som journalist på Expressen i september förra året, började jag skriva om mitt liv som pensionär på Facebook.

Jag fick omedelbart en enorm respons när jag beskrev allt nytt som hände mig. Det har blivit en resa tillsammans med jämnåriga, yngre och äldre, som vill veta vad det innebär att bli pensionär i dagens Sverige.

Nu fortsätter den här resan i Aftonbladet. Jag ska skriva här varje torsdag. Följ med!

Följ ämnen i artikeln