Ge mig syrgas och en sommaräng
Tidig morgon i London och jag vaknar av svidande hals, konstiga ögon och ett hår som stinker.
En knapp timme på puben kvällen innan och jag kommer på mig själv att längta efter – inte bara sommaräng och tja, syrgas – utan också det svenska rökförbudet. Och faktiskt även argumentationen som föregick det.
Ni vet det där klassiska: Individens frihet (det är gott med cigg) kontra det bästa för oss gemensamt (slippa ofrivillig passiv rökning).
Dessutom: tobak bär inte sina kostnader, individen får betala sen (med hälsan) och vi alla genom ökade sjukhuskostnader.
Ovanstående har fått ordentlig aktualitet här, fast inte gällande det förestående rökförbudet, utan på grund av den 700 sidor långa rapport som Världsbankens förre chefekonom sir Nicholas Stern släppte i måndags.
Den som orsakat stora svarta rubriker på samtliga tidningars framsidor: ”Sista chansen att rädda världen” och ”Ministrar varnar för global katastrof”.
I korthet: Om vi inte gör något åt våra utsläpp av växthusgaser nu, så kommer vi att få betala sen (oops… rätt snart):
En världsekonomisk kollaps likt den på 1930-talet, svår torka, katastrofala översvämningar, 200 miljoner människor på flykt. Det börjar bli bråttom.
Väntade åtgärder från regeringen här: ett stort antal skatter och avgifter, på flyg, bilar, energiförbrukning…
I området Richmond vill man redan sen tidigare att stora stadsjeepar ska kosta mer att parkera än små (gratis för elbilar) och debatten känns igen:
Individens kortsiktiga vinst (jag behöver min bil för att kunna köra barnen till skolan), kontra det bästa för oss gemensamt (vi måste sluta pumpa ut växthusgaser i atmosfären om vi vill slippa en global katastrof).
Eller som en forskare sa på en föreläsning jag g ick på häromdan:
”När man tar inrikesflyget eller den stora energislukande bilen utan att ens reflektera över konsekvenserna, så utsätter man andra för passiv rökning. Och det är inte bara oschysst. Det är också helt ohållbart.”