70 är det nya 25 – med bättre kondis

Det började för ett par år sedan när mina föräldrar, då nyblivna pensionärer, var på besök och följde med mig till gymmet en förmiddag. På trappmaskinen bredvid mig öste min pappa på en ursinnig nivå som jag, trots skaplig grundkondition, aldrig orkat med och till min stigande förvåning rörde det sig inte om något hysteriskt intervallpass. Det här var hans utgångsläge.

– Du vet, man har så mycket tid att träna nu, förklarade pappa sin nya fysiska status när jag frågade om han börjat dopa sig.

Det var, som jag minns det, första gången jag kände mig äldre än mina föräldrar, men inte den sista.

De senaste veckorna har frågan aktualiserats nästan dagligen sedan mina föräldrar givit sig ut på en ”seniortågluff”. Interrail alltså, precis som jag själv gjorde i tidiga tjugoåren, men med betydligt bättre möjligheter att skicka bilder och berätta om äventyren.

Via Rödby-Puttgarden-färjan, genom Tyskland och ett stopp hos släkten i Schweiz uppdateras brorsan och jag nu dagligen om
väderleken, museiutbudet och maten runtom i Italien.

”Mycket liv här i Neapel” får vi veta samma kväll som Napoli slår Juventus och det rapporteras att glädjeexplosionen i Neapel noterats på en seismograf i närområdet.

”APERITIVO” förklarar min pappa pedagogiskt med versaler – man slutar inte vara lärare bara för att man går i pension – till bilder på höjda prosecco-glas och ljuvliga tilltugg tillsammans med italienska vänner jag knappt visste att de hade.

”Härligt”, svarar jag, och inser i samma stund att jag slitit med en artikel i fem timmar framför datorn utan att komma någonstans och att jag nog borde ta en dusch. Möjligen äta något också.

Några dagar senare pratar jag med en singelkompis som jag själv tågluffade med i början av millennieskiftet och vars föräldrar skilde sig för några år sedan.

– Pappa började ju internet-dejta mer frekvent än jag, säger hon med en inte hörbar, men tydligt närvarande, suck.

Vårt gamla internskämt ”håll ut, snart går vi i pension” när vi har det stressigt på respektive jobb, börjar alltmer framstå som en ljuv profetia.

Uppdateringarna från Verona, Vasto och Amalfikusten fortsätter komma i intet sinande takt. Tågluffen har strax gått in på sin tredje eller kanske fjärde vecka, jag har tappat räkningen, när mina föräldrar ”möter upp med vänner i Piemonte” för att ”cykla vidare”.

Och här blir jag lite besvärad. Mina päron är i full färd med att fullborda den typ av klimatsmart hipster-odyssé som min generation drömmer om att kunna göra lite sådär off season, om vi bara haft tid. Och varit lite yngre.

Att riktigt gamla människor behöver hjälp med ungefär samma saker som små barn är man ju någonstans införstådd med. Livet börjar och slutar, för dem som inte rycks bort i förtid, ofta i samma typ av hjälplösa stadium. Men att det dessförinnan skulle komma en spegelvänd tjugoplus-period – som en sorts avancerat Benjamin Button-lajv – var för mig fram tills alldeles nyligen obekant.

Och det är ju inte det att jag inte unnar mina föräldrar att ha det gött efter 45 års slit i offentlig sektor.
Det gör jag givetvis. Jag är bara lite avundsjuk.

Det kommer ett nytt meddelande från familjens Giro d’Italia-stall. Bilder på ostar och charkuterier: ”Skönt efter en sträcka på 80 kilometer i går!”

Och nu finns inga giltiga invändningar kvar: 70 är det nya 25. Fast med bättre grundkondition.


Semestertips

Är du 60+ och inte heller sugen på att semestra på kryssning och spela kort med par i matchande träningsoveraller, är tågluffandet
förstås en utmärkt idé. Ett Interrail-kort kostar mellan 2 800 och 6 300 kronor beroende på antal veckor och flexibilitet. 

Följ ämnen i artikeln