Myter om ensamkommande gynnar ingen

SOM FOLK ÄR MEST 10-årige Linus Villaume och hans kompisar i Västra Ingelstad bjöd in 30 ensamkommande att spela fotboll - ett uppskattat initiativ. Foto

De är överallt, nu för tiden.

På löpsedlarna, i telefonen, kring fikaborden. ­Alla talar om de ensamkommande flyktingbarnen. Alla talar om vad de har gjort eller inte gjort. Alla talar i termer av problem, alldeles oavsett agenda.

Inom journalistiken kallas det för ”flooding the zone”, när alla resurser sätts in för att rapportera om ett ämne. Det är som ett drev, nästan. Till och med motbilderna göder floden.

Och där någonstans har en gammal term återupplivats: relativisering. Att den som försöker motbevisa bevisen anklagas, stundtals med rätta, för att förringa problemen.

Innerst inne vet alla att endast en liten minoritet av de ensamkommande barnen begår brott. Så hur gör vi för att lyfta blicken? ­Utan att relativisera, utan att gira och påpeka att vissa etniskt svenska män också beter sig som svin. Utan att glida från ämnet.

Vi kan ju börja med fakta. Aycan Celikaksoy och Eskil Wadensjö är forskare vid Stockholms universitet.

De har undersökt hur det har gått för de 9 975 ensamkommande flyktingbarn som folkbokfördes i Sverige mellan år 2003 och 2012.

Rapporten vänder upp och ned på en hel del föreställningar. ­Ensamkommande lyckas bättre än barn som har flytt hit med sina föräldrar. De kommer oftare i ­arbete och har högre inkomster.

Varför? Ensamkommande placeras inte nödvändigtvis i miljonprogramsområden, utan snarare i omgivningar med en bred majoritet av etniska svenskar.

Det finns ett annat ord för det: integration.

I övrigt gör de ensamkommande som svenskar gör mest. Pojkarna börjar arbeta tidigare och flickorna studerar mer. Flickorna arbetar inom vården och pojkarna jobbar inom bygg, transport och industri. Och de som flyttar till Stockholm får högre inkomst än de som flyttar till andra delar av landet.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Rapporten visar också att det går sämre för de ensamkommande än för barn som är födda i Sverige och har svenska föräldrar. Det ligger i sakens natur, att den som lär sig svenska från födseln har ett försprång.

Sett till förutsättningarna har det alltså gått helt okej för dem.

Att barnen nu är avsevärt fler lär inte förbättra deras chanser, men en början är att inte demon­isera.

För det finns också en relativisering åt andra hållet, nötandet av nidbilden: Att alla barnen egentligen är fullvuxna terrorister med skepparkrans och kronisk erektion.

Lite ödmjukhet ­inför fakta hade därför inte skadat. De ensamkommande flyktingbarnen kom inte med en flodvåg för några veckor sedan. De har funnits här ­hela ­tiden.

Många har pluggat, många har jobbat. Och vissa har begått brott.

Vi har bara inte brytt oss.

Satir och satir

Det danska beslutet att ­polisen ska få plundra asyl­sökande på värdesaker har ­inspirerat Steve Bell, tecknare för The Guardian. I en dräpande satirteckning jämförs statsminister Lars Løkke Rasmussen med självaste Adolf Hitler.

En annan brittisk tidning, The Independent, avbildar den lilla sjöjungfrun med smycken som hon har tagit från flyktingar.

Danskarna gick i taket och plötsligt var det inte ­lika viktigt med fri konst, satir och yttrandefrihet.