Språklig förvirring om sannolikheten för ryskt angrepp

Sedan 2015 har ett ryskt angrepp mot Sverige ansetts ”osannolikt”, men nu har alla riksdagspartier (utom V) enats om att ett ryskt angrepp ”inte kan uteslutas”. När Löfven och Wallström på Folk och försvar använde både den gamla och den nya formuleringen väckte det ilska hos Natoanhängare som använder rysshotet som argument för ett medlemskap.

Årets upplaga av Folk och försvars rikskonferens i Sälen förvandlades redan första dagen till oavsiktlig politisk satir. Politikerna förstod nämligen inte vad de grälade om, inte deras sekundanter i journalistkåren heller.

Huvudmotståndare var som vanligt å ena sidan socialdemokrater och Natomotståndare och å andra sidan borgerliga politiker och Natoanhängare. Den centrala stridsfrågan var hur troligt det är att Ryssland tänker gå i krig mot Sverige. Det är en hjärtefråga, särskilt för våldsbejakande liberaler. Ju troligare man kan göra risken för ett ryskt anfall mot Sverige, desto lättare att argumentera för svenskt Natomedlemskap.

I år ansåg de borgerliga att läget ljusnat, det vill säga mörknat, i och med att man enats med socialdemokraterna om en ny formulering avsedd att framställa faran för ett ryskt anfall som större än förut. Det var i alla fall vad de själva och deras ledarskribenter och hovreportrar trodde. Och där börjar komiken.

Bakgrunden är följande. Sen 2015 hade riksdagen en dogm i frågan som löd: ”Ett enskilt militärt (ryskt) angrepp mot Sverige är osannolikt.”

Det låter ju inte så överhängande så att Sverige omedelbart måste söka medlemskap i Nato. Alltså ville Nato­anhängarna skärpa den formuleringen. I en arbetsgrupp som kallas försvarsberedningen förhandlade man länge och hårt innan sju partier (alla utom Vänsterpartiet), kunde enas om en ny beskrivning av det ryska hotet: ”Ett väpnat (ryskt) angrepp kan inte uteslutas.”

De borgerliga politikerna och deras journalister trodde att de därmed ­kämpat fram en vassare formulering som fick krigsrisken att se mer överhängande ut. I själva verket hade de nu, efter sina hårda diskussioner, tonat ner det ryska hotet.

Den gamla skrivningen ”osannolikt” är nämligen lite mer hotfull än den nya ”kan inte uteslutas”. Eller för att tala med Björn Melander, professor i svenska språket vid Uppsala universitet: ”Om något är osannolikt så kan det ju hända, men om det inte kan uteslutas så talar vi matematiskt om en mindre möjlighet” (Aftonbladet Kultur 16 januari).

Och så är det förstås. För att exemp­lifiera: ”Det är osannolikt att du får en meteorit i skallen på väg hem från krogen”. Eller ”Risken för att du får en meteorit i skallen på väg hem från krogen kan inte uteslutas” (eftersom hart när ingenting kan uteslutas). ”Osannolikt” beskriver som synes en större risk.

Natoanhängarna hade således efter hård politisk strid lyckats få fram en formulering som direkt motverkade vad de avsett. Komiken blev inte mindre av att Stefan Löfven och Margot Wallström under första dagen på Folk och försvar använde både den gamla och den nya formuleringen. Och då väcktes Natoanhängarnas, och deras journalisters, skummande vrede.

Liberalernas Jan Björklund talade om ”haveri”. Moderatledaren Ulf Kristersson fann det ”olyckligt” att regeringen ”backat från den skärpta formulering man kommit överens om och jobbat med i nästan ett år”. Allan Lidman (L), ordförande i försvarsutskottet, hotade med att KU-anmäla Margot Wallström.

En som däremot lyckades förstora hotet från Ryssland på Folk och försvar var överbefälhavaren Micael Bydén, när han deklarerade att ”sannolik­heten för ett väpnat (ryskt) angrepp mot Sverige är låg”. Låg sannolikhet är nämligen sannolikare än osannolikhet. Tage Danielsson skulle ha älskat ÖB för den dribblingen.

Men att ÖB på detta diskreta sätt fronderade mot såväl borgerliga som socialdemokratiska riskbedömare tycktes ingen observera. Också det är rätt kul.

Att våra politiker ibland har svårt för det svenska språket är välkänt. Men att också samtliga närvarande ledarskribenter och militärpolitiska skribenter skulle lida av samma språkliga oför­måga är mer överraskande.

Årets upplaga av Folk och försvar mynnade alltså ut i ett gräl om formuleringar som ingen av de grälande begrep. Och av detta dårhusgräl drog de liberala ledarsidorna bara en konkret slutsats: det hade nu blivit än mer angeläget att Sverige går med i Nato.

Och det var väl ändå det som skulle bevisas. Utan att man för den sakens skull måste ta itu med obekväma frågor som varför Ryssland skulle anfalla Sverige eller varför Estland och Lettland inte skulle skyddas av sitt Natomedlemskap medan däremot svenskt Natomedlemskap skulle skrämma ryssen. Sådana frågor har Natoanhängarna nämligen aldrig lyckats svara på. Ur den synvinkeln är det förståeligt att de föredrog någon sorts svekdebatt om socialdemokrater som inte ställde in sig i ledet och använde den nya, som man trodde ”skärpta” och eventuellt genialiska, formuleringen om det ryska hotet. 

Trots att sossarna var så pass till­mötesgående att de använde den äldre och faktiskt skarpare formuleringen. Men eftersom de borgerliga politikerna inte fattade den saken så är det fara värt att inte heller sossarna gjorde det. Liksom ingen av dem fattade vad ÖB faktiskt sa. Vi bör kanske införa särskild hemspråks­undervisning för våra politiker.


För övrigt anser jag att ...

… den för politiker önskvärda hemspråksundervisningen också bör erbjudas bland andra Expressens K-G Bergström och Niklas Svensson, Dagens Nyheters Ewa Stenberg och Mikael Holmström, Svenska Dagbladets Jonas Gummesson och Claes Arvidsson samt nyhetsrådet Knutsson och de andra högdjuren i den journalistiska societeten på SVT.

 … den kommande franska lagstiftningen om att förbjuda mobiltelefoner i skolan är föredömligt. Ett sådant initiativ vore en välsignelse också för den svenska skolan.

… även ÖB Bydén, vid närmare eftertanke, bör skickas på hemspråksundervisning efter att ha hotat med den ryska ”förmåge­utvecklingen”.