En liten del av befolkningen står för en stor del av brottsligheten
Mannen som av allt att döma har kört ihjäl en 14-årig flicka är av en sort som rättsväsendet är alltför bekant med.
Han ingår i den lilla population som står för en stor del av brottsligheten.
Det är allt annat än upplyftande att ta del av 49-åringens belastningsregister. 24 avsnitt, senast för misshandel sedan han efter ett imponerande intag av alkohol slagit en polare.
Det fortsätter på samma vis. Sida upp och sida ner. Misshandel, narkotikabrott, rattfylleri, olaga hot, olovlig körning, besöksförbud, skadegörelse, brott mot knivlagen, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, övergrepp i rättssak...
Jag väljer på måfå ut en av domarna. En kvinna som har levt tillsammans med detta elände till man berättar att hon brukade vädja om att han skulle slå ihjäl henne. Hellre det än att bli utslängd genom fönstret och hamna i rullstol.
Fyra månaders fängelse för misshandel, fem fall av grov olovlig körning, två rattfyllor, lika många narkotikabrott samt obehörigt avvikande från trafikolyckplats.
Domen föll i januari 2013. Inte alltför många år sedan, vilket inte har hindrat denne figur från att ha hunnit bygga på sitt CV med ett inte oansenligt antal nya domar.
Men så tillhör han också den lilla grupp i samhället som står för en stor del av brottsligheten. De som gång på gång på gång gör sig skyldiga till narkotikabrott, diverse trafikbrott, stölder och våld.
BRÅ har tittat närmare på detta fenomen och har kommit fram till att gruppen består av cirka 12 000 personer. Så många hade lagförts minst fem gånger under de fem år som undersökningsperioden omfattade.
Annorlunda uttryckt: Det finns 16 högaktiva lagöverträdare per 10 000 invånare. De stod för drygt hälften av de brott som begicks under undersökningsperioden.
Resultatet är inte unikt. En studie som Sahlgrenska akademin gjorde för fem år sedan gav vid handen att en procent av befolkningen var ansvariga för 63 procent av våldsbrottsdomarna.
Det finns en röd tråd i dessa två och andra undersökningar, nämligen missbruk. Återfallsförbrytarna missbrukar alkohol och narkotika.
Man behöver således inte vara Einstein, Sherlock Holmes eller ens professor i kriminologi för att förstå att utvecklade samhälleliga insatser skulle kunna få goda brottspreventiva effekter.
Frågan är då vilka åtgärder som är bäst. Skärpta straff, vilket ju är titeln på melodin som politiker från vänster till höger för närvarande sjunger i kör, lär knappast ha en avskräckande effekt på detta klientel.
Hårdare tag skulle i och för sig få den goda effekten att återfallsförbrytarna hålls inlåsta längre tid och under tiden inte begår brott. Men de släpps ju ändå förr eller senare och kommer med en till visshet gränsande sannolikhet att ställa till med nytt elände.
Intelligentare vore förbättrad missbruksbehandling, genomgripande satsningar på barn och ungdomar som begår brott och uppvisar tecken på våldsbeteende samt intensifierat samarbete mellan socialtjänst och polis.
Allt detta vet politikerna. Kriminologer och socionomer har tjatat om det i årtionden. Men val är till för att vinnas och val vinns inte med förslag i den riktningen.