Om boende och levnad för äldre människor

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mina barn mellan fyrtio och femtiofyra kom i samlad trupp för att diskutera ett äldreboende för mamma.

En oroande faktor är att hon bor i en rymlig och ljus trea, där hon bott i fyra år och stortrivs.

Ett krux är panikångesten som kan drabba mig fram emot kvällen.

Jag kan då ta mig för att ringa en bemanningsfirma, som snabbt för dyra pengar skickar ut en vänlig person som kommer och steker upp lite kvällsmat och sen kan stanna till sena kvällen.

Trogna underbara väninnor fyller ut med uppmuntrande besök och stimulerande samtal.

Nu har mina barn hittat botemedlet: ett servicehus så klart, där man får både mat och sällskap.

Ungefär samtidigt hade jag av en erfaren och kunnig person inom vårdsektorn fått veta, att servicehuskonceptet nu är på väg att avvecklas. Det som hittills kallats servicehus håller på att byta modell och kallas nu seniorboende.

Det låter onekligen lite finare än att bo i ett servicehus, inte sant?

Den sakkunniga personen redogjorde för skillnaden mellan servicehusboende och seniorboende. Man behövde inte lyssna länge förrän man förstod att detta är en politisk manöver och innebär ett nedköp för dem i seniorboendet.

I servicehuskonceptet åt och äter man i gemensam matsal och i huset fanns och finns tillgång till läkare, sjuksköterska, sjukgymnast.

Nu är man i full gång med att riva ner detta koncept. I samma byggnad kan varianterna finnas vägg i vägg.

Att vara seniorboende betyder samma pris för bostad, men ingen service ingår.

En seniorboende får själv gå och handla mat åt sig. Om man behöver en läkare eller sköterska akut, går larmet till en buss på stan.

Samtidigt har de som fortfarande är under servicehuskonceptet tillgång till läkare, sköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut omedelbart i byggnaden. Dessutom har de tillgång till gemensam matsal.

Politikerna gör här alltså en nedskärning av äld-revården utan en öppen debatt.

De strör vaga löften åt alla håll utan att skämmas. Alldeles nyligen hade stadsministern lovat alla gamla, att de skulle få en ordentlig promenad med eskort en gång i veckan.

Det blev aldrig något av de promenaderna.

Den här generationen, som seniorboende är aktuella för, är samma generation som under 60- och 70-talen gick ut och protesterade mot sociala och politiska orättvisor.

I dag orkar de inte. Jag är en av dem, med fötter som gör ont.

Därför skriver jag det här.

Kom ihåg: flyttar man in i ett så kallat servicehus i dag, vet man inte vad som väntar.Jag är en av dem, med fötter som gör ont.

Därför

skriver jag det här.

Kerstin Thorvall , kolumnister@aftonbladet.se