Dagen efter ett mord: ”Förtvivlan utöver allt annat”
En förort samlar ihop sig – barnen rundar mordplatsen
Klockan är elva på torsdagkvällen. En lärare är precis på väg att somna i sin nya lägenhet i Bredäng när hon hör sju höga smällar.
Samtidigt går en medelålders kvinna ut på sin balkong. På gångvägen nedanför ser hon en kropp i en blodpöl. Bredvid står en man som ser paralyserad ut.
Kanske försöker han ringa ambulansen, tänker kvinnan på balkongen.
Hon hör en mansröst ropa: ”Det är min bror!”.
Sedan springer en ung kvinna fram, kastar sig över den livlösa kroppen och skriker.
Skriket låter inte som vanligt, tänker kvinnan på balkongen. Inte som när någon är arg eller bråkar. Mer som ett ”avgrundsvrål”.
– Det var liksom inget filmskrik, säger hon senare.
– Det var så hjärtskärande. En sån där förtvivlan som går utöver allt annat.
Kvart över elva går en sjuttonåring av tunnelbanan i Bredängs centrum och möter en polisbuss på torget. När hen kommer hem till sin lägenhet cirkulerar helikoptrarna redan över hustaket.
Sjuttonåringen går in i sin mammas sovrum för att fråga vad som hänt, men mamman sover.
Snart ger sjukvårdspersonalen upp försöken att rädda mannens liv. Han blir 26 år gammal, mördad på en gångväg i sina egna hemkvarter.
När nyheten om dödsfallet kablas ut tänder en kvinna i Bredäng ett ljus i sin lägenhet.
En annan skriver ett hon slutat känna något, att hon blivit ”avtrubbad”, i en lokal Facebookgrupp.
Bredäng är ett miljonprogramsområde som långsamt gentrifieras. Bland annat av personer som mig. Jag har bott här i tjugo år, och sett hur granngrupperna på Facebook sväller och barnvagnarna blir fler och fler.
Här kan man köpa gräs av unga män i träningsoveraller vid en fotbollsplan, samtidigt som unga föräldrar sysslar med ”gerillaodling” tio meter bort.
Blixtsnabbt försöker jag städa bort tomma Tramadolkartor från fotbollsplanen när jag är där och spelar med min son.
Det lokala gänget Bredängsnätverket har varit inblandat i långa och blodiga konflikter med många dödsoffer.
Även nattens mord kopplas, enligt Aftonbladets uppgifter, till den lokala gängmiljön.
Ändå är de flesta Bredängsbor väldigt lokalpatriotiska. Den kärleken kan ibland förvåna lokala poliser som jobbar mot gängen.
Även gängmedlemmarna är noga med att visa hur mycket de gillar området.
I mig brukar det klia lite när jag ser en av ledarna höja Bredäng till skyarna på sitt Instagramkonto, för att sedan tipsa om att ingen får missa den stora loppisen som organiseras i helgen.
Morgonen efter är en av årets vackraste, med gassande sol.
Efter att ha läst om mordet på telefonen skyndar jag till min arbetslokal.
Där är ingången avspärrad av polisens tejp. Skjutningen skedde precis utanför dörren.
Under förmiddagen får jag samma uppmaning av flera grannar jag talar med: smutskasta nu inte området i din tidning.
Samtidigt har kvinnan som följde gårdagens händelser från balkongen prövat att gå till jobbet. Men hon fick lämna igen. Hon grät för mycket.
Mellan tårarna säger hon att jag inte får skriva något som ökar rasismen i samhället.
– Allt det här är så sorgligt bara. För offret. För familjen. Till och med för de som gjorde det.
– Jag kom hit som utsocknes, från en annan del av Sverige. Så jag gillar att ha människor från många platser omkring mig. Här går vi liksom omkring och är utanför tillsammans.
Innanför avspärrningarna står ett tält som polisens tekniker jobbar i, klädda i vita overaller.
Grannar föser storögda dagisbarn förbi avspärrningarna. En äldre pojke fastnar i polistejpen när han stressar mot tunnelbanan.
En person jag talar med pekar mot den lilla grillkiosken som ligger just bredvid, vid tunnelbanespåret.
– Därifrån kom det ljud av skott för något år sedan. Men det var inte på riktigt. De spelade bara in en mordscen till den där Netflixserien. ”Snabba Cash”.
Bredäng är populärt som ”location” för produktionsbolag som vill ha mörka miljöer till sina serier och filmer.
En granne nämner att det just nu sitter lappar i familjens trappuppgång – med frågan om någon av hyresgästerna vill upplåta sin lägenhet till inspelningen av nästa ”Beck”-film.
Tre kvinnor hastar förbi med armarna tätt slutna runt en fjärde, som begraver ansiktet i händerna.
Vid lunchtid är allt lugnt.
Avspärrningarna borta. TV-teamen lämnade för flera timmar sen.
Poliserna har noggrant plockat upp alla filtar och rullat ihop avspärrningstejpen.
Man har sopat bort de små gula lappar som används för att markera intressanta ställen på brottsplatsen innan man fotar den.
Nu sätter ytterligare en stor förundersökning igång. Kanske leder den, om många månader, till åtal.
– Känns nästan lite oroande att det är så lugnt här nu, säger en ung person med barnvagn som just flyttat till området.
Vi står med ansiktena vända mot vårsolen.
– Var hände det?
I förorter som drabbas av skjutningar kan den här sortens platser, där någon dött, bli till en slags mörka minnesmärken.
Ibland kan man se traktens unga ta några varsamma steg runt en liten plätt vått grus när de går till och från skolan. Som om det fanns en osynlig gräns runt den.
Nu finns det en till sådan plats i södra Stockholm.
Senare ikväll kommer det marschaller och blommor hit.
Unga i mörka kläder och huvor kommer att stå och huttra och titta rakt framför sig. Kommunens fältassistenter står några meter bredvid, redo med en termos kaffe och en kasse med bullar.
Men just nu, vid lunchtid dagen efter ett mord, är allt tyst, rent och soligt.
Inget vittnar om att något ovanligt hände här i går kväll. Om det inte vore för blodet. Precis allt är bortstädat, utom det. Ingen har hunnit dit.
Så den stora, mörkröda fläcken torkar långsamt in i asfalten, mitt på gångvägen i Bredäng.
Texten baseras på intervjuer med ett tiotal personer i Bredäng i södra Stockholm. De har bett om att vara anonyma.
