Skräckfantasier har blivit verklighet i Putins Ryssland
– Det känns som om allt går åt helvete, säger en gammal vän när vi äter lunch.
Han pustar. Vi sitter på en enkel krog med ett smalt bord längs fönstret mot Vasagatan. Vatten rinner på rutan. Jag försöker minnas om det har varit uppehåll en hel dag sedan första juli. London: regn. Lappland: regn. Sörmland: regn. Värmland: regn.
När jag vaknade i morse tryckte molnen låga och svarta över staden. Det var mörkt i lägenheten som en dyster morgon i oktober. Min vän semestrade i Centraleuropa några veckor. Det var så hett att det knappt gick att andas. Det var en befrielse att komma tillbaka till kylan och blåsten och regnet i Sverige, säger han.
Klimatet. Brottsligheten. Det fascistiska Rysslands folkmordspolitik i Ukraina. Trumps återuppståndelse från de politiskt döda.
– Jag är glad att jag är gammal, säger min vän.
Han kom till Sverige som flykting från det kommunistiska Tjeckoslovakien 1978.
På kvällen sätter jag mig i läsfåtöljen och bläddrar i några böcker. I Maj Sjöwalls och Per Wahlöös roman ”Polis, polis potatismos!” från 1970 tänker kriminalassistent Lennart Kollberg:
”...under sin glättade, delvis fashionabla yta, var Stockholm numera en storstadsdjungel, där narkomani och perversitet grasserade mer än någonsin ... där yrkesbrottslingarna inte bara blev fler och fler utan också mer välorganiserade och där det dessutom, särskilt bland de äldre, höll på att skapas ett utarmat proletariat. Inflationen hade medfört att prisnivån var en av de högsta i världen och de senaste utredningarna visade att många folkpensionärer tvingades leva på hund- och kattmat för att överhuvudtaget kunna dra sig fram.
Att alkoholismen, som alltid varit ett problem, och ungdomsbrottsligheten bara ökade och ökade var fenomen, som inte kunde förvåna någon annan än de ansvariga i ämbetsverken och personer på regeringsnivå...
Samtidigt gnisslade det alltmer i det polisiära maskineriet, som var överansträngt, delvis på grund av personalbrist...”
Runt 1970 var väl den tid som många nu ser som Sveriges gyllene. Allt gick framåt och samtidigt var allt lugnt, harmoniskt.
Jag fortsätter med Anders Ehnmarks och PO Enquists ”Doktor Mabuses nya testamente”, utgiven 1982, en dyster framtidsskildring av Sverige 1988:
”...hettan hade kommit förbluffande snabbt, på ett par dagar... en fuktig värme som kommit glidande in från öster och kändes tung att andas. Efter Södertälje Södra saktade tåget alltid in när det gick förbi fjolårets attentatsplatser... Kraus undrade alltid om det fanns någon avsikt i att inte bygga upp de nedbrända kravallområdena... På brandtomterna växte hägg och syren; långsamt åt sig naturen in över förödelsen...”
Eller var 1982, när Ehnmark och Enquist skrev raderna ovan, det gyllene året? Sverige hade precis passerat punkten då vi var som jämlikast. Vi uppfattade oss fortfarande som världens bästa samhälle och framför oss låg det glada, nyrika 80-talet som skulle sluta i en krasch.
Dystopier har alltid funnits, även i de bästa tider. Sjöwall/Wahlöö och Ehnmark/Enquist bekräftar bara en gammal sanning. Ju bättre vi får det desto mer pessimistiska blir vi. Det är angenämt att frottera sig i skräckvisioner när de bara är en fantasi.
Jag reser mig och ser ut genom fönstret. Lättar det? Ställer tillbaka böckerna i bokhyllan, hämtar resväskan. Jag ska resa bort för att träffa en kvinna vars man mördades av Putins utsända agenter.
För ibland blir dystopin verklighet.