Alla pratar om frågan ingen vågar prata om
Sverigedemokraterna är de enda som vågar prata om invandringen”. Trots att jag hört de orden så många gånger tittar jag förvånat upp över middagsbordet. Är det någon som spelar upp en gammal på-stan-intervju från 2014? hinner jag tänka, men förstår ganska snart att det är en livs levande person som yttrat meningen.
Frasen är långt ifrån ny och det var ett tag sedan jag hörde den. I min enfald har jag trott att den diskussionen redan är utredd och förbi med tanke på vad debatterna inför valet senast handlade om. Vi är en brokig skara människor på en jobbmiddag som lyssnar till hur personen i fråga fortsätter förklara att inget av de andra partierna tar upp ämnen som migration, asylfrågor och människor på flykt och förvånad som jag är får inte ur mig en mer polerad reaktionen än: ”Skämtar du eller?”.
För är det någonting som diskuteras och har diskuterats de senaste åren i inrikespolitiken så är det just dessa ämnen. Inför valet i höstas var invandring den enskilt största frågan och under Almedalsveckan pratades det knappt om något annat, så pass att någon skojare i somras till och med menade att vi lika gärna hade kunnat döpa om hela veckan till Flyktingveckan.
Även inför det stundande valet till Europaparlamentet svarar väljarna i en ny undersökning (som Demoskop gjort på uppdrag av Expressen) att den viktigaste frågan är just migrations- och asylpolitik.
Andra frågor som toppar listan är brotts- och terrorbekämpning samt försvar och säkerhet.
En bit ner hittar vi sociala rättigheter och i botten jämställdhet och folkhälsofrågor.
Uppfattningen att de högerextrema partierna är de enda som pratar om vissa frågor har, precis som partierna själva, vunnit mark i hela Europa, och nu verkar uppfattningen nästan omöjlig att ändra.
Kanske måste metoden i stället vara att ta tillbaka initiativet, agendan och samtalstonen. För självklart måste vi föra en seriös diskussion och politik om invandring. Ett samtal som även måste inkludera hur fler länder ska hjälpas åt att ta ansvar just nu så väl som om att förebygga orsakerna till problemen för framtiden. Att så att säga vara de vuxna i rummet i stället för att prata om att vara de vuxna i rummet och samtidigt driva på utvecklingen mot fler kortsiktiga och desperata åtgärder.
SD har kompispartier i Europaparlamentet och driver inte längre frågan att lämna unionen, utan ser i stället möjligheten till större genomslag för sin politik. Det kan även innebära mer inflytande för andra mer extrema partier i Europa som redan har stort inflytande, som är i färd med att nedmontera demokratin inifrån. Konservativa och patriotiska partier med den starkaste gemensamma nämnaren att de gillar sig själva och sitt land.
För högerextrema partier runt om i Europa har verkligen lyckats när de både satt agendan för migrations- och asylfrågor samtidigt som de lyckats sälja in parollen att ingen annan pratar eller tar i dessa frågor. En till synes banal strategi, som ingen först tog på allvar.
Frågan är, vad har de kvar när de korten är synade?
Well played.
Men nu är det dags att gå vidare.