Rapport från en långfärdsbuss

I tretton år har jag använt tåget för att jobbförflytta mig till Stockholm.

På grund av banarbete under juli månad bestämde jag mig för att ta bussen.

Här är min rapport.

 

Jag älskar buss. När det handlar om citytransport. Fyrans buss i Stockholm och liknande.

Långfärdsbuss känns trångt och obekvämt och skumpigt. Som ett flygplan på marken.

Men för 360 kronor mot SJ:s eviga tusenlapp tar jag mig raka vägen till Stockholm med obligatoriskt stopp på vägkrog som säljer falafel och pommes frites för 89 kronor. Om man vill.

Jag har min faster Birgitta med mig. Hon har varit på besök en vecka och nu ska jag frakta henne tillbaka till en blandning av sött och salt.

Vi köper den tjockaste korsordstidningen vi kan hitta och ställer oss lydigt vid busshållplatsen.

Bussen är sen. Jag går in på Ölandsbrons webkamera och inser att trafiken i det närmaste står still.

När vi väntat i en halvtimme öppnar sig himlen och tjugo personer flyr in i en busskur.

Birgitta börjar prata med en främling om sandskulpturerna vid Kalmar slott.

”Har du varit där med dina barn Malin?” frågar hon.

”Har du träffat mina barn?” frågar jag. 

Efter en kvart av ösregn spricker himlen upp och äntligen är bussen här.

De åtråvärda platserna direkt bakom busschauffören är reserverade för ett par som ska kliva på senare och de enda platserna vi kan hitta är de mittersta allra längst bak i bussen.

När man gick i skolan var det där de coola ungarna satt.

När man är vuxen är det platsen man går till för att kräkas.

Vid min högra sida sitter en ung kille som läser Aftonbladet på papper. Jag gillar honom instinktivt.

 

När vi passerar Mönsterås ropar busschauffören ut att paret som skulle klivit på har valt att ta bussen framför.

Och det är nu det märkliga inträffar.

För chauffören hinner inte ens säga färdigt meningen ”så platserna är ledi” när en man med plats näst längst fram, fönsterplats, flyger upp.

På teve har jag sett giftormar anfalla långsammare. Som om det spelas upp i slow motion ser jag mannen vräka sig över killen bredvid så att armar och ben sticker ut i onaturliga riktningar i gången.

Vi ser på varandra, min illamående faster och jag. Vi tänker ohyggliga tankar. Vi behöver inte säga ett ljud, men det gör vi givetvis ändå.

För ett sådant socialt inkompetent beteende måste vädras för att man ska ha en möjlighet att gå vidare.

Varför byta när man redan har en privilegierad plats?

Varför tittade han inte bakåt i bussen och kollade om det var okej att han tog en av platserna? Ingen hade sagt nej.

Inte ens faster.

När bussen kör in till Ringarums värdshus ber faster mig att peka ut mannen så att hon kan prata med honom.

Jag vägrar.

Och nästa gång blir det nog tåget.

Oavsett allt.


Andas ut: I Svenska Dagbladets serie ”Viktens gåta” (vari ligger gåtan?) förklarar fetmaforskare Stephan Guyenet att ”banta är som att hålla andan.”

Andas in: Så ta ett djupt andetag. Det är nämligen väldigt få kalorier i luft.

Följ ämnen i artikeln