Krispanikskräcken – nu är den tillbaka

Statsminister Stefan Löfven sommartalade i ett regnigt Norrtälje.

Det är ett av de bästa kvällstidningsorden, vid sidan av ”räkilsken”, ”spökkorv” och ”vrålonani”. I december 2011 presenterade denna tidning Socialdemokraternas nya bottensiffror under rubriken ”Krispanikskräck”. 

Opinionssiffran var då 27,7 procent. 27,7! Vad skulle inte partiet ge för att komma upp i sådana Juholtnivåer i dag? Nu ligger de kring 24–25 och är på väg mot det sämsta valet någonsin. Vi talar mycket om SD och regeringsbildningar, men vi kommer så småningom se tillbaka på valet 2018 som Socialdemokraternas stora vrålpanikchock. Genomklappningen har redan skett i andra europeiska länder, frågan är snarast varför den dröjde här. 

Träslöjdsläraren Ragnar Johansson i Lena Anderssons mästerliga roman Sveas son är sinnebilden för den skötsamme arbetaren som bar upp arbetarrörelsen efter andra världskriget. Ragnar väljer bort drömmen om arkitektur och möbelsnickeri. Han vill inte förhäva sig eller riskera att ligga andra till last. 

Han bygger sitt radhus i en Stockholmsförort där allt är planerat av demokratiska arkitekter, från fönsterkarmar till låskolv. Ingen får bygga annorlunda. I den nya eran finns ingen plats för det planlösa och skojiga som riskerar att sabotera helheten. Som att baka en sockerkaka: ”Bara att skaffa ingredienserna och följa receptet.” 

Det är Ragnar jag tänker på när jag hör Stefan Löfven lite stapplande sommartala i ett regnigt Norrtälje. Svetsaren och fackombudet som inte blev statsminister på grund av ambitioner, utan för att rörelsen kallade och då får man ställa upp. En strävsam, rejäl karl som liksom Ragnar knappast har ordet i sin makt, men just denna brist på Palmes eller Perssons retorik gör att han framstår som mer genuin.

Det är lätt att känna respekt för vår motvillige statsminister, och för Ragnar. De vill i grund och botten andra väl. Det är bara det att det alltid ska bakas enligt deras recept. Ragnar lägger upp en krävande tränings och tävlingsplan för sina barns idrott, för att rädda dem från overksamhet och lustutlevelse. Han har tänkt på allt – utom barnens egen vilja. 

Det påminner om den Löfven som säger att ”valfriheten ska innebära att du ska kunna göra goda val, inga dåliga val”. Och vad som är goda val för dig vet regeringen bäst. Det är därför S vill stänga tiotusentals elevers friskolor. Inte för att de är sämre, utan för att de är annorlunda. 

Ragnars barn utbildas och utvecklas och växer snart förbi en far som inte begriper varför det som var gott nog åt honom inte längre duger. Är inte det också historien om folkhemmets bångstyriga barn i ett rikare och mer pluralistiskt samhälle? Och även de som hoppats på, ja blivit lovade, att den gode fadern alltid ska lösa alla problem vänder sig bort när en allt mer komplex tillvaro gör hans uppgift svårare. Om man tror så starkt på någon, riskerar besvikelsen att bli utan botten.

De närmaste veckorna kommer vi att höra mer från S än på länge. Valmaskineriet kommer arbeta sig upp i falsett, drivet av krispanikskräck. Som Lena Andersson skriver: ”Partiets gärning levde på övertid, och som allt som snart ska dö sprattlade det lite extra och såg ut att vara fullt av liv.”


Mona Sahlin.

S-kollapsen – land för land

De senaste 30 åren har S i Frankrike gått från 35 till 8 procent, i Tyskland från 37 till 20 procent, i Nederländerna från 32 till 6 procent, i Grekland från 40 till 6 procent.

Nånannanism

”Allt skulle skötas av ­’samhället’, som ju alltid var dom – aldrig vi. Problemet var dels att alla inte är likadana eller har samma behov, dels att det smög sig in en känsla av att det alltid var någon ­annan som skulle ordna och fixa allt.”

Mona Sahlin om sossarnas misstag, 1996.