Posören Russell Brands ord flyger högt och lätt
"Ska du och jag förändra världen eller ska vi förlora oss själva i individualitet och sensualitet? Ska vi ge oss hän i konsten?” Meningen är tagen ur en intervju med mångsysslaren Russell Brand och påminner oss om att det enda som är mer irriterande än en skön kille är en skön vänsterkille. Russell Brand är engelsman och har förutom en skådespelarkarriär gjort sig känd som politisk aktivist och författare. Lite socialism, lite yoga, lite klimatoro.
Jag läser texten i Dagens Nyheter och försöker förstå vad han menar med formuleringar som ”Vi lever i en avgörande tid, då vi måste ta oss bortom vår vattenpöl för att nå de stora haven.”
Reportern verkar göra samma innan hon mot slutet av texten uppgivet konstaterar att hon bara är uttråkad.
Den här typen av godhetsposörer med sina oantastliga livsstilsbyggen är både vanliga och framgångsrika. För även om de fina orden sällan följs upp med innehåll är det en gräddfil till debattarenan, eventvärlden och den politiska scenens aldrig sinande efterfrågan på nya namn som kan fånga samtiden i en klatschig föreläsning.
De är också lätta att göra sig lustig över. Nyligen läste jag en kolumn av en person som på fullt allvar kallar sig själv samtalsaktivist.
Som tjugoåring dejtade jag själva urcellen till den sköna vänsterkillen. Med sitt långa hår, sin korta jeansjacka och sin goda punksmak var han allt en tjej i Doc Martens kunde drömma om. Efter att han dumpat mig för att omedelbart bli ihop med min mycket snyggare kompis sjönk sanningen in.
Han var söt och hans ideologiska övertygelse sammanfattades av en urtvättad Ulrike Meinhof t-shirt och slagord om att hata SAF. Hans uttalade feminism övertygade inte riktigt heller. Jag saknade varken honom eller Clash-skivorna men han gav mig värdefulla insikter i konsten att säga allt och mena inget. Viktigast i den goda missionen var den egna personen.
Vilket för oss tillbaka till Russell Brand. ”Om du inte säger att jag är snygg snart kommer jag att falla ihop. ”Förmodligen är det en kommentar som ska låta självironisk när den sägs till Dagens Nyheters fotograf, men det framstår som aktivistens mest uppriktiga formulering.
Resten är lätta moln som stiger mot skyn. Puff, puff, puff.