Det är vaginan som är rätt – och förtrycket som är fel
Det var alltid någon som undrade.
Undrade om det fysiskt gick att förändra det som kändes fel. Det som kändes fel med det som ingen någonsin pratade om. Det kvinnliga könet.
Det som sällan omnämndes som något annat än ”det mellan benen”.
Det hade knappt ett namn. För många av dem var skällsord och hur skulle man då veta vad man skulle säga.
Så istället var det, varje månad, någon ung tjej som anonymt frågade i tjejtidningarnas spalter om det gick.
Om det gick att klippa av sina blygdläppar.
Om det gick att suga fettet ur venusberget med verktyg från familjens förråd.
Om det var ”så här det verkligen ska se ut?”.
Jag funderade länge och tänkte att det här kanske handlar om något speciellt. Att vägen till att tycka illa om sitt könsorgan har en egen port till helvetet. Men det gör det egentligen inte.
Det är samma förtryck som kvinnor och icke-män behövt hantera och gå igenom sedan urminnes tider. Att förbättra det som anses kvinnligt utefter normer är något vi alltid gjort. Om det så är bröst eller kurvor eller storleken på kroppen.
Men det här är steget vi inte pratar om. Inte med varandra. Inte offentligt. Knappt alls, för det är så intimt och kanske till och med svårtillgängligt.
En plastikkirurg säger i Aftonbladets granskning att vi måste förstå varför människor gör de här operationerna. Att vi är flockdjur och att det är jobbigt att vara annorlunda och att det därför är fullt rimligt att gå igenom ett kroppsligt trauma för att passa in.
Jag håller inte med. Alls.
Osäkerhet kommer inte i flock.
Men osäkerheter används för att hålla delar av flocken svagare.
Alla typer av kosmetiska ingrepp som inte är självvalda från grunden kommer någonstans i från. Och hur långt ska det behöva gå, innan vi börjar prata om det?
Om att var tionde ung kvinna i Sverige kan tänka sig att operera sitt könsorgan av kosmetiska skäl. Om att i USA opererar sig majoriteten på grund av porrindustrins skönhetsideal – eller på inrådan av sina pojkvänner.
Att vara ”fel” är alltså ingenting vi är eller väljer, utan det appliceras på oss utifrån. Och att inte prata om hur vi ser på oss själva och från vilka perspektiv är i längden lika skadligt som idealen i sig.
Jag vill inte se framtidens tjejtidningar svara tonåringen som vill klippa av sina blygdläppar, för att ingen pratar med henne om ideal och känslor, att hon kan köpa sig en dyr sax och en mer ”normativ” fiffi på en klinik.
Att det är bättre att vika sig under normerna än att inse att precis som med allting annat, så ser vi olika ut och den jämförelsen ska inte göras med en värdering utan med fakta.
Att kvinnor, vaginabärare eller människor ska få göra vad de vill med sina kroppar – det är inte det jag säger emot.
Det är anledningen.
När experter och undersökningar larmar om att det beror på ideal från porrindustrin och pojkvänner som tyckt och tänkt då handlar det inte längre om oss, det har aldrig handlat om oss, men om strukturerna.
Det som sagt att vi är fel och borde ändras.
Att det finns en mall att passa in i och där det finns en tystnad som skadar.
Det är svårt att hitta självkärlek, förståelse, kunskap och trygghet i något man inte pratar om. När det anses så privat, och intimt, att det är svårt att dela med sig av – offentligt eller vid middagsbordet.
När det är undangömt under skam, osäkerheter, intimitet eller normer. Då är det också svårt att prata om varför vi känner som vi gör.
Men vi har gjort det förr. Börjat prata om saker som gjort luften obekväm, för att sedan bli lätt. Vi har börjat prata om kroppsideal, om mens, om kvinnokamp.
Men om vi börjar, förflyttar vi makten från förtrycket. Från porren och skalpeller och operationssalar och anonyma frågespalter i tjejtidningar.
Tillbaka där den hör hemma.
I det offentliga rummet, som den naturligaste saken i världen.
Som med alla förtryck är de svårt att utöva när människor inte längre är rädda. När vi är medvetna. Medvetna om att det är förtrycket som är fel och vi som är rätt.
V for victory.
V för vagina.
Nu börjar vi prata om det.
Var tionde ung kvinna är så missnöjd med sitt underliv att hon vill operera det av estetiska skäl. Ett nytt fenomen, menar forskare. Men vad är ett normalt utseende på en kvinnas könsorgan? Här visar och berättar sex modiga kvinnor om hur de tänker och känner inför sina underliv. Vi vill ge en bild av hur olika våra kroppar är, även in i de mest intima delarna.
Karin Schmidt Hellsing, redaktionschef