Jag vet inte hur det någonsin ska kunna bli fred nu
För många år sedan satt jag i en svart skinnsoffa i ett litet vardagsrum i Betlehem och stirrade på en antisemit sittande i en lika svart skinnfåtölj mittemot mig.
Jag var på en sorts studieresa anordnad av en eldsjäl som samlat ett antal personer från hela världen för att under ett par dagar tillsammans resa runt i Israel och Palestina och träffa människor från alla olika sidor, platser och bakgrunder.
Alla utom jag var journalister eller aktivister och fördelningen var ungefär 50/50 mellan pro-palestinier och pro-israeler. Syftet med resan var att de olika sidorna i konflikten skulle få större förståelse för varandra. Varför jag var inbjuden visste jag inte men i efterhand har jag fått höra att jag var till för att hålla stämningen uppe. Gick sådär.
Vid ett tillfälle träffade vi en cave dweller någonstans på Västbanken. En cave dweller är alltså en person som bor i en grotta. Nu kunde vi inte sitta i hans grotta, för den hade den israeliska armén fyllt med skrot, så vi satt på grottans tak där denna cave dweller nu bodde tillsammans med en madrass och en get.
Jag minns att pro-israelerna i gruppen tyckte att han var på tok för pro-palestinsk i sina åsikter, vilket jag nog också hade varit om jag bodde ovanpå en igenproppad grotta med en sketen get som enda sällskap.
Den andra sidan var inte bättre. De tyckte bland annat att en person boende i den israeliska staden Sderot, som berättade om den gång hon överlevt en raketattack men sett sin bästa vän sprängas i bitar, var gnällig och förljugen.
Redan innan resan hade jag en uppgiven syn på konflikten, en syn som övergått i cynism, och detta gjorde inte saken bättre.
Men så mötte jag då denna antisemit i Betlehem. Hon var uppfriskande i sin ärliga och uttalade antisemitism. ”Jag hatar judar”, sa hon, och ”varför skulle jag inte göra det med tanke på allt de gjort mot mitt folk?”. Hon berättade om hur hennes far och mor under något av alla krig flytt från det som nu är Israel till en grotta på Västbanken (tydligen finns det gott om grottor där). När hon blivit så gammal att hon skulle börja skolan bad hennes mor hennes far om att de skulle flytta, så att flickan inte skulle bli tvungen att gå genom ett minfält till och från skolan varje dag. ”Aldrig!”, sa mannen. ”Judarna har drivit mig så här långt men jag flyr inte en meter till.”
Kvinnan tog då sin lilla flicka och åkte till Ramallah, så att hon inte skulle riskera sitt liv för att kunna gå till skolan, och lämnade sin man i hans grotta. Där sitter han kanske än i dag. Med lite tur med en get.
Den historien bröt min cynism, för jag tänkte att hur mycket hat och död som än förgiftat en konflikt så vill människor till syvende och sist bara att deras barn ska ha det bra och få ett bättre liv, vilket är ett frö så gott som något för att få en fred att gro.
Men nu. Hur i helvete kan man känna något annat än vrede, sorg och uppgivenhet nu? När Hamas har mördat, våldtagit, skändat och fört bort så många oskyldiga. Vilket i sin tur leder till mer död när bomberna faller över Gaza. Till Hamas stora glädje – för ju högre dödstalet stiger desto argare blir den sen årtionden tillbaka med judehat inpräntade befolkningen i arabländerna, vilket ökar trycket på dess regimer att slå till mot Israel.
Nä, jag vet inte hur det någonsin ska kunna bli fred nu. Om man inte med fred menar en slutgiltig lösning. Men en sak vet jag i alla fall och jag tänkte avsluta med att förmedla den kunskapen till de pro-palestinier i Sverige som bör känna sig träffade:
Fira inte er glädje över mord på barn, kvinnor och män. Det ser nämligen för jävla vidrigt ut.
Här kan man absolut anklaga mig för att vara lite småborgerlig och stel. Men jag lovar er, det uppfattas som lite opassande, taktlöst och fullkomligt sinnessjukt jävla vedervärdigt.