Vi följer SD:s väg mot makten i realtid

Foto: Johanna Svensson
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) i Jönköping och talar med väljare inför EU-valet.
KOLUMNISTER

Resultaten från EU-valet som visar att ungefär var femte svensk valt att lägga sin röst på Sverigedemokraterna fick mig ännu en gång att reflektera över Sveriges rasistiska samtid.

SD är det enda partiet som inte backade i någon kommun i hela landet. Trots ständiga nya skandaler och avslöjanden om politiker som tafsar under kvinnliga kollegors underkläder, fiffel med bidrag och kvitton och trots att rasistiska uttalanden från partikollegor duggat tätt så tuffar framgångståget på.

 

Parallellt med att SD vinner ny mark så slog Sveriges vit makt-rörelser nytt rekord i antal aktiviteter under det gångna året, enligt en rapport från Expo. De senaste tre åren har detta varit en ihållande trend. Det handlar om ett ökat antal offentliga demonstrationer, flera manifestationer – aktiviteter som syftar till att visa politisk närvaro i gatumiljö, till exempel genom att dela ut flygblad eller att affischera sitt budskap. Grupperna sysslar mer och mer med kampförberedande träning. 

Samtidigt demonstrerar medborgare på Sveriges gator mot rasprofilering och rasism inom den svenska polis- och väktarkåren. Uppmärksammade fall där väktare eller polis har betett sig våldsamt mot svarta barn och gravida har blåst ny luft i debatten om rasism med afrofobiska motiv i Sverige.

Även där talar statistiken sitt tydliga språk. I Afrofobirapporten (2014) kan man läsa hur rasdiskrimineringen funkar inom arbets- och bostadsmarknaden. Man kan läsa om rasismen barn möter i skolan och som vuxna utsätts för i  det offentliga rummet.

2018 genomförde Länsstyrelsen i Stockholm en undersökning om diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Även denna rapport redovisade att afrosvenskar har lägre lön jämfört med den övriga svenska befolkningen med samma utbildningsnivå. Dessutom är det nära tio gånger så vanligt att personer ur den övriga befolkningen uppnår chefspositioner än att afrosvenskar gör det.

Brottsförebyggande rådets statistik berättar samma historia. Svarta människor utsätts för fler och grövre hatbrott jämfört med andra utsatta grupper. Utsattheten är fyra gånger så stor för folk som är födda i Afrika, eller har en förälder som är född i Afrika, jämfört med de som är födda i Norden. 

 

Nu skriver jag mycket om rasism som drabbar just svarta, kanske för att denna hotbild innefattar mig själv. Skulle jag skriva utifrån ett muslimskt perspektiv hade du fått läsa om ökat hatbrott med islamofobiska motiv. Om hur islamofobi kommit att bli norm i Sverige.

Bilden är dyster hur jag än målar upp den. Sverige är ett land där rasism och främlingsfientlighet är normalt. Tusen och åter tusen svenskar är redo att bära SD i kampen för vi och dom. Tafs, hat och våld till trots så röstar man på SD. Partiets framgång är inte en övergående trend, vi följer SD:s väg mot makten i realtid.

Extremhögern går framåt hemma i Sverige och i hela EU. Nu återstår det att se hur de övriga politiska partierna kommer arbeta för att minska nationalisternas inflytande.

avAmie Bramme Sey

ARTIKELN HANDLAR OM