En text du inte vill läsa

Det här är en text som du inte vill läsa och jag inte vill skriva. Ändå är vi här båda två. Jag tycker inte din känsla är underlig, tvärtom känner jag igen mig. Jag orkar inte heller läsa en enda artikel till om krig.

Har ingen lust att dela fler Facebookstatusar om brådskande humanitära åtgärder och när jag slår på tv:n vill jag inte mötas av fler världsledande män i kostym som skakar hand med varandra på bekostnad av hundratusentals civila offer.

Det är bara samma sak om och om igen. Skolor bombas, sjukhus attackeras, kvinnor våldtas och män slaktas. Jag vill väl inte tänka på det. För jag står ju inte heller ut med känslorna av medlidande, maktlöshet eller skuld. Kanske känner du igen dig.

Så vad är väl en till text om krig som jag inte vill skriva och du inte vill läsa? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles, alldeles nödvändig. Du och jag måste återigen prata om Syrien.

En rökpelare syns i syriska Ras al-Ain efter att Turkiet inlett en operation i området.

 

När jag skriver det här har Turkiet sen drygt tre veckor tillbaka, med våldsamma attacker invaderat norra delar av Syrien och tvingat hundratusentals personer på flykt från sina hem. Över 70.000 av dessa beräknas vara barn.

Om du tänker att detta inte är din angelägenhet, så tänk om. För det här är människor som flyr från ett krig som de aldrig har bett om. Det gäller folk som redan har mördats i krig som de aldrig ville ha. Miljontals som inte heller vill läsa om krig i tidningen, än mindre dö i dem.

Precis som du vill de hellre sitta hemma på kvällarna och äta middag med sina familjer. De vill påta i sina trädgårdar, dricka kaffe i lugn och ro på morgonen, följa sina barn till skolan och klaga lite på vädret med grannen innan de beger sig iväg till jobbet. Kriget var inte var deras ensak heller. Men kriget kom ändå.

 

I åtta år har stridigheterna i Syrien pågått. Många barn har aldrig ens upplevt fred. Deras barndom är stulen – eller sönderbombad. Den humanitära katastrofen är total. Och som alltid när krig pågår åsidosätts alldeles för ofta anständighet, empati, juridiska ramverk och internationell rätt. Det finns inga regler i krig. Det finns inga gränser för vad vi människor kan göra mot varandra när vi slutar se varandra som människor. Eller vad vi kan låta ske. Frågan är: har vi i Sverige också slutat göra det?

Låtsas vi som att det inte är riktiga personer som svälter i lägren i Libanon? Glömde vi att människorna i Greklands flyktingläger som funderar på att ta sina liv, är just människor? De som är inlåsta under fruktansvärda förhållanden trots att de aldrig begått brott. Har vi avhumaniserat barnskriken som hördes från Aleppo, och som nu ekar från Syrien igen? Tycker vi inte att flyktingar är människor, eller orkar vi inte bry oss om det?

 

Ett tag visade Sverige ett stort intresse. Omkring 2015 och en tid efteråt skramlade svenskarna ihop pengar, skänkte kläder, samlade in gosedjur och bredde mackor. Engagemanget fanns där, och möjligen finns det fortfarande. Men kanske riktas det för ofta fel. För anledningen att kriget fortgår är givetvis inte att världen inte samlade in tillräckligt med kläder och gosedjur för fyra år sedan.

Engagemanget kanaliserades uppenbarligen inte i tillräcklig grad för internationell och nationell politisk förändring. Insamlingar och åtgärder på individnivå behöver inte vara fel, men vi måste ha energi över till annat också, till vad som löser problem och hindrar att de uppstår på lång sikt. För vilka vinner på att vi flyttar vårt allt kortare fokus mellan det som tidningarna just för månaden skriver om? Vilka vinner på att vi hela tiden slutar prata om en sak och börjar prata om något annat?

Följden blir ett alldeles för litet fokus på strukturer, makt, ekonomi och politik.

 

Människorna som tvingats fly från sin hem eller har släktingar vars bostäder blir bombade kan inte välja huruvida de ska orka bry sig om vad som pågår. Jag menar att vi i Sverige inte heller kan det.

Vi måste bry oss. För att det är lika mycket vår sak. För att vi är ett folk på en jord. Vi väljer våra angelägenheter. Valet kan vara medmänsklighet och solidaritet. Vår förmåga att bry oss om hur någon annan har det är kanske det viktigaste vi har – och nu sätts den på prov. Har vi orken att välja att finnas till för varandra?

 

Som ett absolut minimum bör orken kanaliseras i att läsa på och prata om den rådande situationen. Fundera på varför den uppstått och inte upphör. Allra helst ska orken användas till att ställa krav på makthavare och protestera mot den världspolitik och maktordning som möjliggör att detta komplexa krig börjat och dessutom aldrig verkar ta slut.

Men jag undrar om vi kommer orka det. De flesta har nog inte ens orkat läsa klart den här texten. Och jag ville ju inte ens skriva den. Kanske skriver jag inte ens kla

avLinnéa Claeson

ARTIKELN HANDLAR OM

Syrien

Turkiet

Libanon