Ensamhet i en ekvation kan aldrig sluta på plus

Vad gör mer ont än ensamhet?

Kanske att vara ensam och sjuk.

Kanske att vara ensam och fattig.

Kanske att vara ensam och mobbad på jobbet.

 

Ensamhet i en ekvation kan aldrig sluta på plus.

Du kan vara fattig men rik på vänner.

Du kan vara sjuk med ha huset fullt av kärlek.

Men om du är ensam, det spelar ingen roll vad du lägger till.

Ensam och jordgubbstårta. Ser ni, det hjälper inte.

Camilla Henemark.

 

Om du heter Margit och är 92 år och sitter fast i din lägenhet högt upp i ett hyreshus.

Margit ringer till Radiopsykologen den 22 november och berättar om sitt liv.

Hur hon har rest till alla kontinenter. Hur hon älskar att lära sig om olika kulturer.

Hon känner inte igen sig i det unga pratar om, hon ville inte veta av tekniken. Hon är ensam i såväl tid som rum.

Hon har inga barn, hennes man är död.

Varför ska hon sitta inlåst i sitt torn?

Varför ska hon behöva fortsätta med livet när det är så hopplöst över?

Hon har haft ett underbart liv men nu vill hon dö tack.

”Jag är som en levande död”, säger Margit.

 

Sextio mil norrut sitter Arne vid sitt lilla köksbord och röker, telefonluren en bit från örat. Han pratar med Stockholmshem om en ny lägenhet som han inte vill ha.

I fyrtiofem år har han levt i den lilla lägenheten i det röda trähuset. Men nu har huset sålts och de inrökta väggarna ska bli ljusa och fräscha. Då finns det inte plats för en farbror.

Jag ser dokumentären ”Ett jävla paradis” tillsammans med min tioåring.

”Varför måste han flytta?”

”Därför att om man köper ett hus så är det inte säkert att man vill ha farbrorn på köpet”.

Arne bråkar med nya ägaren som står i dörröppningen och vill veta varför farbrorn vid det lilla köksbordet inte har packat färdigt.
”Jävla tjocksmock”, säger Arne och askar med ett skrock och ett fnys.

 

Klipp till sen natt i min trånga säng.

För att somna om vänder jag mitt dåliga öra ner i kudden och trycker in Fördomspooden med Camilla Henemark i det friska.

Jag har lika många uppfattningar om Camilla som det finns stjärnor på himlen. Men den tanke som spänner som ett sorgligt paraply över hela hennes person är ensamheten. Och det är inte första gången jag hör henne prata om den. I tidigare intervjuer har hon sagt att hon bara har sin mamma.

Nu vet jag inte riktigt hur det är med den saken.

Det är så mäktigt och hudlöst för en människa att låta allt falla till golvet och säga ”Jag är ensam”.

”Jag är helt och hållet ensam på jorden”, säger Camilla.

”Det låter mörkt när du formulerar det på det viset”, säger Emil Persson.

Men hur annars kan hon formulera det?

”Jag är helt och hållet ensam på jorden, men jag har en jordgubbstårta”

Ser ni, det hjälper inte.


Konstsmart: ”Konsten gör livet större än konsten”, står det på en byggnad i Linköping. Jag tror att tåget har hunnit ända till Mjölby innan jag slutar tänka på det. Att konsten gör livet större än konsten. (OBS: Bör ej appliceras på årets julkalender)

Okonstlat: Om ni bara ska ta ett råd innan året är slut så låt det bli detta: Lyssna på Camilla Henemark i Fördomspodden. Vilken käftsmäll till människa. Hatten av La Camilla!

Följ ämnen i artikeln