Då protesterade 16 000 – nu händer ingenting
Jag känner inte igen mig själv längre.
Jag kommer från en släkt där man alltid har tagit strid, organiserat sig för ett rättvisare samhälle, en bättre värld.
Det har varit en avgörande del av min identitet: jag tiger inte still, jag är i rörelse. Ingen ska kunna säga sen – detta ödesmättade ”sen” – att jag tillhörde dem som inte gjorde något.
Så är det inte riktigt längre. Jag har börjat dra mig undan.
Jag, som alltid har varit påläst och vetgirig, måste ta ordentlig sats för att ens orka kisa mig igenom nyheterna.
Det är för mycket skit som händer nu. Jag känner mig lamslagen.
Jag pratar med vänner om det här och de brottas med samma sak, men säger att det kanske är en generationsfråga? Nej. Inte för mig i alla fall.
Min mamma kämpade i ända in i kaklet. Hon rullades i barnvagn i sin första demonstration för kommunistiska partiet 1 maj 1943. Våren 2022 deltog hon i sin sista demonstration, mot Putins anfallskrig mot Ukraina.
Jag trodde att jag skulle bli likadan.
Mina vänner frågar om vi, eller jag, kanske inte längre tror på demonstrationer? Att det är nåt lite löjligt över dem som greppar plakat och ropar slagord genom stan en shoppinglördag. Att demonstrera förändrar ju ingenting!
Så tänker inte jag.
Hur skulle världshistorien se ut om människor inte intagit gatorna? Allmän och lika rösträtt, den amerikanska medborgarrättsrörelsen, arbetsrätt – allt det där är resultatet av att människor mobiliserat.
Jag har varit med om demonstrationer där vi varit femtio personer (USA:s invasion av Grenada 1983), och där vi varit 100 000 (USA:s invasion av Irak 2003). Båda var lika meningsfulla. De flesta demonstrationer handlar inte om att påverka makthavarna, utan om att visa solidaritet med drabbade medmänniskor.
Jag har demonstrerat i frågor där jag sen bytt uppfattning (Öresundsbron), men så ser ju ett politiskt liv ut. Ibland har man fel.
Det finns inget löjligt i det här. Det är i alla fall inte löjligare än att tro att man gör skillnad genom att plussa nåt på sociala medier.
Demonstrationen 2013 mot nynazisterna i Kärrtorp samlade 16 000. I dag har vi en regering som vill omförhandla det permanenta uppehållstillståndet. Det händer ingenting.
På 80-talet gick jag i fredsmarscher mot kärnvapenkapprustningen. I dag pratar vi om ett kärnvapenkrig som en möjlig realitet.
”Jag är rädd för att världen inte går i sömnen mot ett bredare krig, utan gör det med ögonen öppna”, sa FN-chefen António Guterres häromdagen. FN, som ingen längre lyssnar på.
Jag läser den där meningen om och om igen, skräckslagen, eftersom Guterres förmodligen har rätt. ”Sen” är kanske redan här, men på gatorna är det lugnt och stilla.
Jag saknar organisatörerna. Jag saknar mig själv.