Vem är det som är rasist, egentligen?
Ska man verkligen fira att var tredje vuxen fransman är rasist, frågar vän av slö retorik efter presidentvalet i Frankrike, där Marine Le Pen fick 34 procent av rösterna.
Frågan dyker upp i snart sagt alla sammanhang då högerextrema bedöms ha en chans att ta makten, men förlorar på upploppet. Den är politiskt ganska tondöv, men semantiskt inte helt ointressant. För vem är rasist, egentligen?
De allra flesta, förstås. I alla fall i bemärkelsen att vi kategoriserar människor enligt en skissartad föreställningsvärld där etniskt ursprung spelar in.
Själv beklagade jag mig i över ett år hos paret på bottenvåningen i mitt hyreshus i Paris över saker som inte fungerade. De lyssnade tålmodigt och försökte vara behjälpliga. En dag blev jag stoppad av en granne i trapphuset som förklarade att paret på bottenvåningen inte är portvakter ”bara för att de är polacker”. Jag skämdes som en hund. Jag hade gjort hela Sydeuropas mest fördomsfulla tankefigur baserad på ursprung (och bottenplan då).
Rasister är vi dessvärre lite allihopa (utom kanske just du, Nelson Mandela och moder Teresa). Men vad är det som gör att en tredjedel av fransmännen kan tänka sig att rösta på en politik vars hela existens bygger på att höja människans sämsta sidor till ideologi?
Kanske för att rasismen i sig inte är så viktig för väljarna. Eller ideologin.
Den franska sociologen Christèle Marchand-Lagier har studerat Nationella fronten-väljare i sydöstra Frankrike, ett av partiets tyngsta fästen, sedan 1990-talet.
Hon konstaterar att de flesta röstar på extremhögern för att man är missnöjd med rådande politik. Att partiet fördubblat sina röster sedan tidigt 2000-tal beror, till stor det, på att allt fler fransmän är missnöjda. Den allra vanligaste anledningen att sympatisera med Marine Le Pen är att man vill rösta ”mot systemet” och eliten i Paris.
Som sextioåttorna alltså, fast utan studielån?
Ja och nej (mest nej).
Nationella fronten drar relativt få röster hos Frankrikes allra fattigaste, däremot är de stora hos unga som upplever att de har det sämre ställt än sina föräldrar. Annars är det generellt den dåligt insattes parti. Förbluffande få i Marchand-Lagiers studier kan överhuvudtaget nämna ett enda förslag hos Marine Le Pen som skiljer sig från övriga kandidater i presidentvalet. Någon övergripande ideologisk motivering är också svår att spåra. Här utgår motiven nästan alltid från personliga småstadsbetraktelser – fabriken som lagt ned, småbutikerna i centrum som stängt – samtidigt som partiets främlingsfientlighet mest upplevs som en bisak.
Under våren har jag träffat flera människor i norra Frankrike som uttryckt ungefär samma sak: Vissa av madame Le Pens idéer är lite obehagliga, men andra är bra. Hon talar i alla fall till den lilla människan. Och alternativet är oftast att inte rösta alls.
Rasism intresserar helt enkelt inte Nationella frontens väljare ordentligt för att skrämma bort dem.
Men det finns ytterligare en faktor som sticker ut i det franska valresultatet. Enligt Cevipofs attitydundersökning röstar ”pessimister” överlägset mest, hela 58 procent, på Marine Le Pen. Denna grupp karaktäriseras av att de uppfattar sin socioekonomiska situation som betydligt sämre än vad den objektivt är.
Receptet är lika trött som bekant: Berätta riktigt länge för människor att de har det dåligt, till slut kommer budskapet att gå in. Krydda med några delar migrationsvåg, muslimhot och insinuationer om att judar styr hela bankväsendet.
Skörda sedan frukterna genom att ta folks oro på allvar.
Noterat
- I det mångkulturella och hårt terrordrabbade Paris skramlade Marine Le Pen bara ihop tio procent i slutrundan av presidentvalet. Precis som tendensen visar i Europa som helhet är extremhögern i Frankrike störst där det bor minst invandrare.