Sverige straffar barn som riskerar att dö
Hela Sverige pratar om oskyldiga barn som är sjuka, svälter och riskerar att dö. De finns i läger i Syrien.
Regeringen säger att den inte kan göra något eftersom det saknas busshållplats i närheten av flyktinglägret, så hur ska man ta sig dit, och att det är oklart under vilket konto en eventuell statlig tjänsteresa till området ska bokföras.
Exakt så uttrycker sig inte inrikesminister Mikael Damberg men det är undertexten. Övertexten, den som allmänheten får höra, låter i olika varianter så här:
Utrikesdepartementet kan inte operera i området, det är inte säkert.
Han talar om ett område till vilket hjälparbetare, journalister och spioner har klippkort. Men svenska staten är hjälplös. Det ryktas att det finns en busshållplats trots allt. Vet någon vad den heter? Finns tidtabellen på nätet? Accepterar kurderna samma månadskort som tunnelbanan i Stockholm? Eller är det månadskortet för spårvagnarna i Göteborg som gäller?
Drygt 33 procent av IS-terroristerna kommer ju från Västra Götaland och bara 25 procent från Stockholm. Kan någon reda ut det här? Jaha, är det påsklov?
Frågor, frågor.
Under tiden förtvinar barnen.
Undertexten i Mikael Dambergs ord säger att det är för besvärligt att hämta barnen men det finns ytterligare en nivå i budskapet. Detta är straffet. Sverige har varit för mjukt och undfallande. Det är slut med det nu.
Den till synes svårbegripliga passiviteten är en vedergällningsexpedition.
Så agerar en stat vilken skrutit om sig själv som humanitär stormakt.
I denna politiska och etiska smog finns en logik.
En svag regering med smalt parlamentariskt underlag blir en vassrugge i opinionens vind. Det är en naturlag. Men en regering kan vara svag också därför att den saknar politik.
Svenska medborgare och personer boende i vårt land har fritt kunnat resa till Syrien, ansluta sig till terrororganisationen IS, återvända till Sverige, resa tillbaka till Syrien och återvända till Sverige utan att det fått några konsekvenser.
En sammanställning som Försvarshögskolan lät göra 2017 visar att det inte alls varit ovanligt med IS-resenärer som farit fram och tillbaka mellan freden och tryggheten här hemma och bestialiteten, tortyren, slavhandeln, våldtäkterna och morden där nere.
I september 2016 fanns 106 återvändare i Sverige. 80 procent av dem var män, 20 procent kvinnor.
75 procent av återvändarna var svenska medborgare.
25 procent var alltså inte svenska medborgare. Har de fortfarande tillstånd att vara i vårt land? I så fall, varför?
Men nu är det barnen vi pratar om. I tv öppnar justitieminister Morgan Johansson för att barn till föräldrar som anslutit sig till mördarsekten ska kunna omhändertas.
En fullt rimlig ståndpunkt. Men varför säger Johansson det först nu? Återvändare finns sedan länge i Sverige. De har fått vara ifred.
Har Säpo lämnat någon orosanmälan gällande barn i IS-familjer?
Jag ringer Säpo och frågar. Jag får inget vettigt svar. Pressinformatören är tydligt besvärad av frågan, ber att få återkomma.
Jag ringer Christina Kiernan, samordnare mot våldsbejakande extremism i Stockholm. Hon säger att staden vid årsskiftet tog emot 38 orosanmälningar i klump från polisen. De gäller män som varit hos IS i Syrien. Vilket inflytande har IS-resenärerna över barnen i sina familjer?
Polisens orosanmälningar gäller terrorresenärer som återvände till Sverige för två år eller ännu längre sedan.
Varför kommer anmälningarna först nu? I klump?
Så är det när landet saknar politik. Då slår pendeln fram och tillbaka beroende på hur andra agerar och hur den verkliga eller inbillade opinionen rör sig. Vi ser det gång på gång. Statsministern säger att i hans Europa finns inga murar. Sedan bygger han en mur mot Danmark. Lagen gäller. Bara de som har asylskäl får stanna. Sedan gör man ett undantag för 9 000 afghaner som saknar asylskäl.
Principer hårda som stål är slapphetens andra sida. En svältande ettåring uppmanas ta sig till en svensk ambassad i regionen för att få hjälp hem.
Grymhet är den ständigt utropade människokärlekens broder.
Pendeln svänger. I ett dammigt läger ligger småbarn och förtvinar. De valde fel föräldrar och får skylla sig själva.