Mejla

Frida Söderlund

Ingen hade berättat att smärtan är lika vanlig som lyckan

“Det är sju månader sedan jag fick krama hans upphittade jacka och känna hans doft. Sju månader sedan jag fick ringa det där hemska samtalet.”

Jag läser det hon skriver flera gånger om.

Svart text mot en bakgrund av så mycket vitt.

Svart text på en Instagramplattform som handlar om att dela varenda sekund av liv så pågående, så verkliga och påhittade på en och samma gång.

Men det hon skriver handlar om något helt annat.

Om en bästa vän och om psykisk ohälsa. Om ett liv som tog slut och ett liv som blev kvar.

Ingen av dem är ensam, i sin upplevelse eller sin erfarenhet. Inte han som försvann, inte hon som blev kvar.

Men man vet det sällan där och då.

  


När jag fyllde 15 år hade jag en hemmafest i familjevillan. Någon gång innan midnatt var det någonting som brast. Inte i mig, men i en av mina bästa vänner.

Kort senare höll vi henne i våra tonårsfamnar, och sa något om att allt skulle bli bra. Såren var inte så djupa, de gick att badda med vatten och bomull.

Men det var någonting med hela situationen som blödde fritt.

Hon sa “förlåt, förlåt, förlåt” med tårar i ögonen. Hon var den som hade ont, men ändå den som bad om ursäkt.

Om ursäkt? För vad?

Det var inte hennes fel, inte vårt.

Ett liv som gör ont är ingenting att känna skam över, känna skuld.

Men vi visste inget annat.

För ingen hade någonsin berättat för oss att smärtan är lika vanlig som lyckan.

Att sorgen efter en förälders plötsliga död kan kännas för tung för att bära.

Vi hade ingen aning om att den kunde uttrycka sig som allt det vi sett som normalt, innan den börjar blöda fritt.

Och plötsligt var det som att vi, tonårsbästisarna, var samhällets skydd. De som skulle se, ta emot, agera. Plåstra om, täcka över. Helvete vad vi skulle täcka över.

Som att såren inte fanns.

Men ett liv som gör ont var ju ingenting att känna skam över, känna skuld.

Vi visste det bara inte då.

  


Tjejen som skriver till mig på DM på Instagram, om bästa vännen och den psykiska ohälsan, har precis tagit studenten. I dag är det exakt 7 månader sedan hon tvingades ringa det där samtalet till 112 som aldrig kommer att lämna henne.

Hon skriver om det där som blir så viktigt att förstå: att den psykiska ohälsan inte alltid går att se.

Att mörkret också finns hos dem som verkar allra ljusast.

“Min bästa vän var alltid glad. Men det var när han var i sin ensamma stund som tankarna kom. Och det är det som är grejen med psykisk ohälsa, den kan vara osynlig utåt. Det viktigaste är att alltid ställa frågan.”.

Och frågan är inte invecklad, inte svår. Inte ny.

Hur mår du, egentligen?

Flera andra, i samma inkorg, beskriver samma sak. Samma ensamma stund. En tystnad som blir för högljudd. En psykisk smärta som blir fysisk. En känsla av att det är ens eget fel.

För om det är ens eget huvud, hur kan man då inte lösa problemet själv? 

Och de där tankarna, som snuddar gång på gång. “Borde det ta slut nu? Livet?”.

Hon med bästa vännen fortsätter;

“Många vet inte hur man ska hantera någon som lider av psykisk ohälsa, men allt som betyder någonting när man är på den djupaste botten kan vara den minsta grej, att bara visa uppmärksamhet.”.

  


Varje dag tar fyra svenskar sitt liv.

Statistik från Suicide Zero visar att antalet självmord ökade förra året. En rapport från BRIS säger att antalet barn som ringde deras stödlinje om självmordstankar ökade sommaren 2019 – med 29 procent.

Vissa pratar om människor som “valt att dö”. Men det är ingen som väljer att dö. Det är ingen som vill det, egentligen.

Det finns ingen vilja, men det finns en orsak.

En smärta som kommer någonstans ifrån. Något att förebygga.

Varje självmord, eller självmordsförsök, har ett händelseförlopp – men det är inte det som är intressant. Inte det som är viktigt. Det spelar ingen roll hur eller var någon dör.

Men det som ledde dit, är det.

Varför en person hamnade där den hamnade spelar en jävla roll. För att självmord går att förebygga om vi förstår att det inte är ett val, utan en olycka med orsak.

  


I dag är det Suicidpreventiva dagen och det är sju månader sedan dagen en bästa vän inte orkade leva längre för tjejen på Instagram, och tolv år för mig. Våra historier slutar olika, men börjar likadant.

Två tonårsfamnar som håller så hårt de kan, smärtor som blir alldeles för stora i små kroppar.

Hennes vän försvann, min fick chansen att tatuera över de där ärren med namnet på sin förstfödda son.

Så till dig som läser det här, som känner att du inte alltid mår så jävla bra: du är inte ensam.

Och om ingen sagt det till dig än – det är inte ditt fel.

För smärtan är lika vanlig som lyckan.

Det går att må bättre igen.

Foto: kitzcorner / iStockphoto
”Det går att må bättre igen”, skriver Frida Söderlund på Suicidpreventiva dagen.

avFrida Söderlund