Butiksdöden försätter oss i en djup identitetskris – vad är det vi bor i?
Lördagspromenad uppför gågatan.
Gnistrande solsken, några enstaka barnvagnar. Domedagskänslan: Skyltfönstren med kartongpapper. Handskrivna telefonnummer. Uthyres!
Efter den åttonde tomma lokalen på mindre än en minuts promenad slutar jag räkna.
Det skulle kunna vara ett shoppingstråk i Hudiksvall, Alingsås, Kalix. Men nej. Det är Malmö, landets tredje största stad – en av Europas snabbast växande städer.
Butiksdöden kallas det.
Här och överallt. Småstädernas butiker som flyttar till billiga köplador i korrugerad plåt i utkanten av städerna. De medelstora städerna som tappar sina butiker till själlösa shoppinghangarer utmed motorvägarna.
Övergivna shoppingstråk och ekande tomma torg för inte längre tankarna till övergivna norrländska industristäder. Det är verkligheten i såväl Eskilstuna som Norrköping.
För en stad som Malmö blir det ännu mer pinsamt. Det var ju här kommunanställda till och med fick gå kurser för att lära sig stadens nya berättelse, den om en döende industristad som byggde en bro och blev framtiden.
Den berättelsen är i viss mån sann.
Malmö var under många år en stad som folk lämnade. Nu kan man stoltsera med att befolkningen ökar, för tjugonioende året i rad. På mindre än två decennier har Malmös befolkning ökat med nästan en tredjedel.
Samtidigt kan man säga att detta – kollisionen mellan statistik och det man ser en gnistrande solig lördag i februari – utgör ett perfekt exempel på en modern svensk paradox.
Å ena sidan är vi det land i EU som urbaniseras snabbast – svenskarna flyttar i raketfart från landsbygden in till städerna.
Å andra sidan blir städerna allt dystrare.
För några år sedan, på den tiden då det fortfarande rapporterades om bankrutta börsmäklare som hoppade från skyskrapor, talades det om en vändning i folks köpmönster. ”Köplador är föråldrat!” utropade Expressens kultursida redan 2009.
Experterna verkade överens. Vi skulle mycket snart vilja leva i ekologiskt hållbara städer. Man talade om ”peak car”, kulmen för bilismen.
Det verkar ha varit en önskedröm.
Nu har bilförsäljningen åter tagit fart. Och i skogsdungar runtom i landet byggs ständigt nya köplador. Framtiden?
Vi vet ju bara hur det alltid varit; ända sedan vikingatiden har städer varit handelsplatser. Birka, det som brukar kallas Sveriges första stad, anlades just där farlederna möttes i Mälaren. Den som sedan dess har besökt en stads centrum har oftast gjort det i egenskap av konsument.
Det vi ser nu är en identitetskris. Inte bara för staden som idé, utan också för oss som bor här.
En stad utan butiker, är det ens en stad? Och vad är i så fall vi som går runt här en ödslig lördag i februari?
Från den ljusa sidan
”Butiksdöden räddar konsten” var en rubrik i Sydsvenskan för två veckor sedan. En igenbommad klädbutik hade blivit tillfällig ateljé. Bakom initiativet låg Folkuniversitetets projekt Mellanrum som försöker se till att tomma lokalytor kommer till användning – en vinst för både fastighetsägare (som får uppmärksamhet) och konstnärer (som får en centralt belägen utställningsplats).
Från den mörka sidan
En stad utan butiker riskerar att förfalla. Fastighetsägarnas vilja att underhålla byggnaderna minskar. Skadegörelsen ökar. Och precis som man sett i amerikanska städer som Detroit: kriminaliteten ökar i takt med städernas sönderfall.